Det avgörande slaget

“Vad är du rädd för? Du är inte lika tuff nu när dina vänner inte står bakom dig va”.

Slaget var snabbt och starkt och träffade rakt över näsbenet. En fullträff tänkte Göran. För säkerhetsskull så slår han en gång till. Ett blixtsnabbt slag på underläppen. Blodet forsade och folk jublade. Nu var det gjort. Äntligen så klarade han det. Allt han gått igenom och all skit som hänt kanske skulle ta stopp här och nu. Ja till och med Ondskan skulle försvinna.

Idag var det en helt vanlig höstdag i början av oktober månad. Det var en sån här dyster dag när alla är trötta och deprimerade. Göran tog på sig sina gamla slitna kläder som han fått ärva av sin äldre kusin Erik. Klockan blev snart 20 minuter över 8 och det är dags att gå till skolan. Göran får skippa frukost idag med. Det finns ju gratis mat i skolan tänker han. Vägen till skolan är som vanligt tråkig och den blir ännu värre när han tänker på vad som väntar i skolan. Idag så är det rapdag med en seg gren som gänget hittat. Gänget består utav Jonas och hans kompisar. Jonas och jag har länge haft en särskild relation. Han är min mobbare och jag är hans mobboffer.

På lunchrasten så var det dags. Göran gick genom den långa korridoren som vanligt var fullt av elever som fnittrade och vände sig om när man gick förbi. Göran höll ett fast grepp om sina böcker för att slippa böja sig ner och plocka upp allt ifall de äldre skulle knuffat honom. Det skulle bara gjort saken värre. Iallafall så var nu Göran ute på skolgården där gänget väntade. Jonas låtsades som alltid att de var bästa vänner och hälsade glatt. Göran följde med gänget till utkanten av skolan där det alltid hände. De bad honom att ta av sig tröjan och Göran fick lyda. De ställde honom med ansiktet mot väggen och tog upp grenen. “Slapp slapp slapp slapp” så var det över.

- Ska du gå hem och gnälla till din fattiga familj nu din mes?! hånade Jonas och gänget dog av skratt.

En normal måndag för mig, tänkte Göran. Ja mina föräldrar är arbetslösa och sedan vi flyttade till denna katastrofstaden för 5 år sedan så har vi levt under fattigdom.

Lunchrasten var slut och Göran gick tillbaka till skolan, till svensklektionen där klassen väntade. Jonas och gänget gick i paralellklassen. Lärarrinnan Nina gav Göran två minuter frånvaro men Göran orkade inte bry sig för han visste att det inte var hans fel att han kom försent. Ingen visste vad gänget gjorde och Göran har aldrig nämnt det till någon. Han säger bara att dem är bra vänner. Skolan heter Rönneby och ligger i Östergötland. Det är en helt vanlig skola i gult tegel, korridorer med skåp och massa elever som springer från klassrum till klassrum. Utanför skolan finns en tunnel där högstadie elever ibland utmanar varandra till att slåss. När någon eller några blir utmanade så samlas massivs med folk runt i tunneln och hejar och satsar pengar på de ungdomar som slåss. Göran har aldrig varit där och tittat och han planerar inte att gå dit, tills en dag då allt ändrades…

Klockan var 10 och mattelektionen var slut. Göran var påväg till sitt skåp men hejdades av gänget.

- Tjena Göran, haha vad är det för ful tröja du har på dig?

- Vad vill ni, frågade Göran

- Bara snacka, hörde att din farfar var någon SM mästare i boxning eller något sådant skit.

- Aa det stämmer.

- Va bra! Då utmanar David här dig till tunneln på Söndag klockan 2. Kom inte försent..

David smileade och Göran såg i hans ögon att han hade ondskan inom sig. Gänget gick sin väg och Göran försökte koppla vad som precis hänt. Nu visste han inte vad han skulle ta sig till. Han kunde ju inte skita i det, då skulle han ändå få stryk för att ha fegat ur. Det smartaste Göran kan göra är att ta kontakt med sin farfar. Han är ju 64 år gammal men kanske kan hjälpa Göran på något sätt.

Persiennerna var som vanligt nerdragna och det såg inte ut som någon var hemma i det lilla gamla huset. Göran tryckte på den vita ringklockan som lät svagt. Han kunde höra fotsteg inifrån och dörren öppnades.

- Göran? Vad gör du här grabben.

- Farfar, det har hänt en grej. Jag behöver din hjälp.

- Kom in och berätta.

Göran gick in och stängde dörren efter sig. Han följde med farfar till soffan och satte sig. Han berättade för första gången om gänget och att han blivit utmanad. Farfar nickade och lyssnade och såg väldigt bestämd ut.

- så, du har tills på söndag på dig och du vill alltså att jag ska lära dig försvara dig?

- Ja farfar, jag vill att du ska lära mig allt du kan.

Nåväl, då får vi sätta igång.

Göran gick varje dag hem till sin farfar efter skolan. Han fick börja med att ta emot enkla slag och göra en kontring. Dagarna gick och nu var det lördag. En dag före utmaningen. Denna dagen så var det speciellt. Farfar hade plockat fram två par av sina gamla boxningshandskar. Nu ville Farfar att Göran skulle köra en round mot honom. Göran tvekade men Farfar insistera. De båda gick till vardagsrummet. Öga mot öga stod dem och Farfar började veva villt mot Göran. Göran blev förvånad men försökte ta emot slagen som Farfar lärt honom. Farfar berättade för Göran att han ska alltid hålla blicken uppe, se aldrig rädd ut, vänd ALDRIG ryggen mot din motståndare. Såfort han släpper garden så slår du till!

Klockan var halv två och det var kallt och regnigt i luften. Folk började röra sig mot tunneln. Högstadie elever bildade en ring i tunneln och cyklister som ville passera blev tillsagda på ett hotfullt sätt att vända. David stod där redo och såg super taggad ut. Tio minuter i två så kom Göran och hans farfar. Folk fnittrade medans de gick emot mitten, fram till David men det var Göran van vid.

- Kolla vem som kom! skrattade David. Lille Göran och hans fjantiga SM Farfar.

Göran svarade inte utan var iskall och släppte inte blicken från David. Farfar ställde sig i ringen och nickade lugnt mot Göran. Klockan närmade sig två och domaren (Jonas) startade igång rounden. De båda dansade och Göran var rätt passiv. David gick in med full kraft och la in en två boxar mot Görans huvud. Göran tog emot dem och han försökte hålla kvar blicken. David slog en gång till rakt på kindbenet. Denna gången var det svårt för Göran att hålla sig på benen. Han vinglade lite och tänkte att nu är det slut. Nu kommer han aldrig få slut på ondskan som pågått i 5 år. David slog en gång till, pang! Rakt över ögonbrynet så det spräcktes. Nu gjorde det så ont, och det var svårt att koncentrera sig men han hade fortfarande garden uppe. David hånade Göran och släppte ner garden.

Nu, nu har jag läget, tänkte Göran.

Han samlade alla krafter han hade kvar och slog. Slaget var snabbt och starkt och träffade rakt över näsbenet. En fullträff tänkte Göran. David såg helt chockad och rädd ut. Han blev okoncentrerad. Det tog andan ur folket och dem blev förvånade.

- Vad är du rädd för? Du är inte lika tuff nu när dina vänner inte står bakom dig va, skrek Göran medans han slog ett blixtsnabbt slag på underläppen. Blodet forsade och folk jublade. Slagen var så hårda och David deckade. Jonas sprang fram till sin vän och lyfte bort honom. Nu var det gjort. Äntligen så klarade han det. Allt han gått igenom och all skit som hänt kanske skulle ta stopp här och nu. Ja till och med Ondskan skulle försvinna.

Christopher

En definition av Ondska

Jag ligger i hängmattan och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte medan jag med pirr i magen tänker på morgondagen. Det som jag så länge sett fram emot. En hel dag med pappa och min lillebror i Köpenhamn, bara vi tre. Det var så länge sedan vi gjorde något tillsammans efter att pappa lämnade oss och hittade en ny kvinna. I början hade jag så svårt att förlåta, men nu efter ett år har isbiten jag känt i mitt bröst när jag tänkt på pappa börjat försvinna. I flera månader så tyckte jag att pappa var ond. Just det ordet. Ond. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag var så arg på pappas nya fula fru och hennes fula ungar, jag kunde inte tänka mig att pappa någonsin skulle älska någon mer än vad han älskade oss. I början sa pappa att vi skulle bo hos honom varannan vecka så vi fortfarande kunde träffa honom, men efter ett tag så sa han att det var lättare om vi bodde hos mamma hela tiden, det blev ju så krångligt annars. Fast egentligen tror jag att han bara ville bli av med oss. Jag hoppas innerligt att morgondagen blir så bra som jag förväntat mig, kanske kommer pappa på att det egentligen är oss han vill vara med och inte hans nya äckliga familj?

Jag tar en sista titt på mig själv i spegeln innan jag kliver utanför dörren. Det bruna långa håret ligger perfekt och mina blåa ögon lyser av förväntan. Jag har på mig min nya vita blus som jag har köpt dagen till ära. Jag ropar på min lillebror som kommer med ett lika glatt sommarfräknigt ansikte som jag. Vi ropar hejdå till mamma som sitter och går igenom olika fakturor och räkningar. Vi har haft problem med ekonomin på sistone, mammas jobb som elevassistent räcker knappt till tre personer plus hyra. Innan klarade vi oss bra när vi hade pappas lön också, och vi klarade oss till och med efter skilsmässan eftersom pappa gav pengar. Men nu har han slutat. Mamma säger att det är okej och att vi klarar oss utan honom, men jag ser att det är något i hennes ögon som säger emot. För första gången på länge känner jag hur det hugger till i magen på mig när jag ser henne sitta där olycklig och suckande. Det där ordet dyker ännu en gång upp i mitt huvud. Ond.

Vi tar bussen in till stan där pappa ska hämta upp oss och sedan ska vi köra direkt över bron till Danmark. Det är en varm sommardag och folk verka glada, precis som vi. På bussen är det kvavt och trångt och en liten unge råkade stöta till sin glass på min arm, men inte ens det kan vända mitt humör. När vi är framme går vi till torget där pappa ska hämta oss om exakt nio minuter. Det går 15 minuter. Plötsligt ser jag en blå bil köra och jag känner hur fjärilarna i magen flyger huller om buller. Precis när jag ska vinka ser jag till min besvikelse att det inte alls är pappa som steg ur bilen, utan två skrattande ungdomar. Jag tar besviket ner handen igen, men jag vet ju att han kommer snart så varför vara besviken? Vi väntar tio minuter till. Min lillebror börjar bli otålig och frågar om pappa inte kommer snart. “Han kommer snart ska du se” svarade jag lugnt, men känner inuti mig hur oron börjar bubbla fram. Det var väl denna tiden han skulle komma? Vi är väl på rätt plats? Det går 10 minuter till. Och ännu 15 minuter. Jag fingrar på mobilen och överväger om jag ska ringa mamma och fråga om hon ska hämta upp oss. Fast nej, jag vill inte göra henne besviken också.

Där! Både mitt och min lillebrors ansikte skiner upp som solar! Där är han ju, min pappa! Pappa stängde bildörren och jag förväntade mig att han skulle gå emot oss med ett stort leende på läpparna. Men det gör han inte. Han tittar ner i sin telefon. “Hej pappa!” Sa jag och han tittade upp på oss, men han har inte ett stort leende på läpparna utan han ser stressad och sammanbiten ut. Hans breda käkar är hopklämda och den bruna kalufsen står åt alla håll och hans röda pikétröja sitter snett över den stora magen. Han lyckas klämma fram ett leende och kramar om oss. “Förlåt för att jag blev lite sen, men Klara fick en spricka i armen så hon är på sjukhus och gipsas just nu.” “Oj vad synd om henne” svarar jag, utan att egentligen bry mig ett skit om pappas nya unge. “Ja verkligen! Så är det okej om vi bara tar en fika tillsammans istället? Jag måste åka hem och ta hand om henne!” För en sekund känns det som att allt runtomkring stannar, inklusive mitt hjärta. Sedan känner jag hur en klump börjar växa i min mage som sedan smyger sig uppåt mot halsen. Säger jag ett enda ord nu så kommer jag att börja gråta. Jag samlar mig och till slut piper jag fram ett “Visst” och hoppas att pappa inte ser tårarna i mina ögon. “Toppen!” säger han som om det handlade om att vi skulle äta hamburgare till middag.

Det som egentligen ska vara det mysiga sorlet av kaffekoppar som klingar och röster som mumlar låter bara som en gegga i mina öron. Jag har lyckats klämma ner en chokladboll på det halvmysiga kaféet med vinröda väggar och slitna soffor. Stämningen mellan mig, min lillebror och pappa är ganska spänd, men pappa molar på om grejer som har hänt i hans nya familj. Vi har suttit här i ungefär 40 minuter och bara två gånger har jag varit tvungen att tvinga fram ett leende. Min lillebror verkar inte fatta någonting, han skrattar till och med åt pappa ibland. Han är nog för liten för att förstå. Jag fattar inte hur pappa kunde göra såhär. Hur kunde han välja bort en dag som vi bestämt sedan länge mot att vara med sin nya äckliga unge bara för att hon “fått en spricka i armen”? Jag känner ännu en gång hur gråten börjar bubbla upp och mina fingrar börjar darra. Ond. Ordet fyller alla mina sinnen. När jag tittar på pappa som sitter där så känner jag hur hela min kropp bara vill sparka och dra ner saker. Jag vill skrika. “Är du okej, Alice?” Jag dras tillbaks till verkligheten på en sekund och jag tittar ner i tallriken där det ligger några kokosflingor kvar från chokladbollen. “Jadå” svarar jag.

Jag ligger i hängmattan och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte. Nu är jag inte förväntansfull, bara besviken. Jag vet nu, jag har lärt mig. Han vill inte ha oss längre. Jag kan sluta låtsas att han en dag ska komma tillbaka. Egentligen vill jag inte ha något med honom att göra. Mamma säger att det är viktigt att vi fortfarande håller kontakten, men jag bryr mig inte längre. Det är bara en sak jag är säker på när det gäller honom. I mina ögon är han ond. Ond för att han lämnar sin familj och ond för att han inte ens försöker visa att han fortfarande älskar dem, om han ens gör det. Min blick svartnar när jag tänker på honom. Ond.

Gabriella

Ondska.

Jag stirrade han rakt in i hans ögon. Jag darrade utav ilska. På andra sidan bordet satt han, mindre än en meter ifrån mig. När jag tänker närmare på vad som precis hände vill jag inte kalla honom en dålig bror, dum eller taskig. Jag vill kalla honom ond. Ondska är det perfekta ordet. Ondska är det som just nu står som skrivet i hans ansikte. Och hans ansikte är det ansikte jag i detta nu skulle vilja begrava min knytnäve i. Men hur blir man ond? Från att vara nära på att klippa till idioten stannade jag upp och lutade mig tillbaka fundersamt. Framkallar ondska ännu mer ondska? När jag blir utsatt för något hemskt som detta vill jag ge igen, då vill jag få honom att känna smärtan jag kände i mitt hjärta för bara några sekunder sedan. Men gör det mig ond då? Jag vill aldrig vara ond. Jag vill aldrig bli kalla något så djävulskt och hemskt, att få veta att man har gjort något så själviskt och fruktansvärt måste vara den värsta känslan i världen.

Är det värt att ge igen alls? Eller kommer han bara upprepa det han nyss gjorde just för att han trodde att jag inte tog det så hårt? Jag måste ju visa att jag blev sårad. Förstörd. Hur kunde han? Hur kan det finnas så hemska människor i världen? Jag har aldrig riktigt trott på ondska, och aldrig någonsin upplevt något ont. Inte som detta. Detta slår alla rekord. Det värsta är att han ser oberörd ut. Han har sjunkit så fruktansvärt lågt i mina ögon och jag ser hur hans ansikte bara blir fulare och fulare. Det är som att mitt hjärta inte längre pumpar blod, utan hat. Hat mot ondskan. För just nu är det inte min bror som sitter mitt emot mig, utan ondskan själv. Jag mår illa av tanken på att vi är släkt och jag känner mig genast smutsig. Nästan infekterad av hans ondska. Folk brukar säga att vi är lika och det får mig verkligen att vilja spy, hans bruna pålitliga ögon ser bara helt becksvarta ut nu, som om hans själ reflekterade sig i hans ögonfärg.

Hur försvarar man sig mot ondska? Jag har aldrig ställt mig själv den frågan, för jag trodde aldrig i hela mitt liv att något som detta skulle hända. Vad ska jag göra nu? Jag känner mig försvarslös. I resten av mitt liv kommer jag ha hans kolsvarta ögon och hans ondska fast i mitt huvud. Jag känner det på mig. Något som detta blir jag inte av med i första laget. Jag rös, jag ville bara bort härifrån. Jag vill bort för alltid, aldrig uppleva något som detta igen. Ingen är värd detta, speciellt inte från sin bror. En del utav familjen. Jag trodde aldrig detta.

Plötsligt vaknar jag ur mitt hat och jag rycker till. Jag ser hur min bror lyfter högerhanden, precis som att han ska göra om det. Fick han en kick utav att se mig lida på det sättet? Vill han orsaka mig samma smärta igen? Hatet växer starkare och

starkare och hans ögon blir svartare och svartare. Han tänker göra om det. Min bror. Jag trodde aldrig detta om honom. Jag trodde aldrig att en pojke som jag en gång älskade så mycket, kunde på några sekunder förvandlas totalt. Han har förvandlats till ett monster, en ondska. Han är inte någon i mina ögon längre, han är något. Han är något som förtjänar att låsas in, låsas in och aldrig se dagsljus igen. Jag tänker inte ens göra motstånd, jag tänker bara sitta här och invänta det hemska. Om han verkligen bryr sig om mig, om han verkligen inte är ond skulle han aldrig göra detta. Jag ser genom mina kisande ögon hur han närmar sig med handen. Sträcker sig, närmare och närmare. Det går inte snabbt. Jag tror han vill dra ut på plågeriet, jag tror att han vill orsaka mig så mycket psykiskt och fysiskt lidande som möjligt. Jag tror inte att han förstår hur mycket ärr för livet detta kommer ge mig.

Till slut händer det. Efter de längsta sekunderna i mitt liv, så gör han det. Jag vågar knappt titta. Nu är det nog. Han har bevisat vad han är nu. Ondska. Jag behöver inte veta mer. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner hur jag nästan förlorat min bror, min enda bror. Hur kunde det sluta såhär? Det känns som att jag är sliten rakt itu, jag är förstörd, jag är tom. Nu hände det. Jag ser hur hans hand greppar den allra sista pommes friten från min bricka och då är det över. Jag reser mig förkrossat upp från min stol med ett brak och lämnar McDonald’s.

Lina 9c

Ondskan på skolgården

Då står jag här igen med knytnäven riktad mot den lilla oskyldiga killen, eller i alla fall så har han inte gjort mig något. Hela skolgården stod runt om och tittade. Det var helt tyst. Det ända man hörde var fladdrandet från skolgårdens flagga. Jag kollade rakt in i hans ögon och man såg verkligen att han var livrädd. Han har lånat den där nyaste LP skivan av Rolling Stones av Chefen. Chefen är ledaren i vårt gäng i skolan, och nu har han inte lämnat tillbaka LP skivan idag när skivan skulle lämnas tillbaka men dem där 10 kr extra för att ha glömt att lämna tillbaka. Jag såg rädslan i hans ansikte och tvekade länge innan grupptrycket tog mig och så small det av. Den lilla killen föll hjälplöst mot marken och blodet från ögonbrynet började rinna. Jag ville så gärna hjälpa honom men vågade inte göra det framför Chefen, plus så börjar snart vår so-lektion.

Under SO lektionen kom ångesten och jag mådde kass. Vår lärare, Bengt, pratade bara på som vanligt men jag hörde ingenting för det ända som fanns i mitt huvud var den lilla killen. Hela lektionen gick åt att bara kolla rakt fram. Jag försökte kolla bort mot det stället där det hade hänt, men fick inte den rätta syn-vinkeln. Annars var det helt tomt ute på skolgården. Inne i klassrummet var det kaotiskt som vanlig, men det var inget som störde mina tankar. Jag ville ju aldrig slå den lilla killen. Allt detta bara för att Chefen inte ville få skulden för att den lilla killen skulle få stryk. För i själva verket ville jag inte slå honom, det var Chefen och gänget som tvingade mig. Jag brukade vara den som blev slagen av det tuffa gänget, men gick sedan med dem för att slippa stryk plus att låna hur mycket pengar som helst utan att betala ränta. Men priset man får betala för det är att man måste göra allt som Chefen säger.

Jag smet tidigare ut från lektionen för att se till att den lilla killen var okej, och ja han låg inte där längre, men jag såg spåren av blod. Den lilla killen sitter säkert inne hos sjuksystern medan hon plåstrar om honom. Jag kände ångern komma. Jag ville verkligen inte slå ner killen. Och nu skulle den lilla killen ha feta blåtiror imorgon i skolan, och det tack vara att jag var så feg så att jag inte vågade gå emot Chefen. Så feg och så ynklig. Varje gång Chefen kom till mig för att prata började alltid hjärtat bulta i 190. Jag förstår egentligen inte varför min kropp reagerar på det sättet för så reagerar inte min hjärna. Min hjärna säger till att jag ska stå upp för mig själv.

Dagen därpå var allt som vanligt. Elever gick runt och chattrade i korridorerna som det brukar vara. Man kunde nästan känna rädslan på de mindre eleverna när Chefen kom i närheten av dem. Chefen gick runt till alla mindre killar på skolgården och i korridorerna för att hota dem att lämna tillbaka skivorna i tid annars så…. Ja det vet alla. Jag gick mest runt och försökte leta rätt på den lilla killen som jag slog ner dagen innan, men kunde inte hitta honom någonstans. Jag gick till och med och frågade hans klasskamrater om var han var men ingen visste. Förhoppningsvis var han bara sjuk. Men dagarna gick och han kom aldrig till skolan. Till sist kom det fram att han hade slutat på skolan. Det var inte den första gången han blivit slagen av oss så det var kanske nog för hans föräldrar. Ångesten kom med en gång när jag fick höra nyheten. Jag hade fått en elev att sluta på skolan. En liten oskyldig elev, som egentligen inte gjort något fel, bara glömt att lämna tillbaka skivan.

Max

Ondska

Här går jag i den kalla december natten. Snön ligger som ett kristalltäcke över staden och glittrar i månljuset. Vinden blåser förbi mig medans jag går och jag kan känna kylan bita fast i min hud vid varje vindpust.

Måste skynda mig hem nu, Simon och Karl sitter säker vrålhungriga där hemma och väntar på mig.

Mina små änglar. De är verkligen centrum av mitt universum. Medan jag går på trottoaren hör jag en hund skälla en bit bort. Ljuset från gatulyktorna färgar marken gul och får den att se varm ut men allt är kallt och det finns inte en människa i sikte. Jag har varit ensam ett tag nu sedan Kristin stack. Hur fan kan en person göra så bara lämna sin man och två underbara söner för en sliskig Stockholms typ. Jävla luder. Nej jag måste vara stark för mina två guldmedaljer de har varit starka för mig ju.

En natt som denna går man helst i sina egna tankar för att undvika de hemska tankarna  på vad som kan gömma sig i de mörka skuggorna utanför lampornas ljus.  Vad som står bakom busken eller vad som händer i den där mörka gränden. Jag må vara en vuxen man men sådana tankar kommer ibland. Dit ljuset inte når. Jag ställer mig vid övergångstället och trycker på den kalla plastknappen. Det kommer inga bilar men som polis känner jag en viss skyldighet till att följa lagen. Jag andas in den kalla luften medan jag står och väntar. Den känns smärtsam när den sipprar ner i mina lungor och kommer ut som ett vitt moln från min varma andedräkt. Den röda gubben lyser så hånfullt mot mig som om den säger härifrån kommer du aldrig, du kommer aldrig hem till dina söner. Jag ska hålla dig här föralltid. Om saker ändå kunde tala. Till slut skiftar den hånfulla röda gubben till den gröna gubben. Inte långt kvar nu bara ett kvarter bort sedan är jag hemma i värmen hos mina två ädelstenar.

Jag börjar gå raskt över gatan då jag plötsligt stoppas av ett iskallt skrik på hjälp. Ljudet av kvinnan i nöd ilar genom min kropp och som en refleks rusar jag mot ljudet för att hjälpa. Det var nog min inre polis som skapat den instinkten. Ljudet kom från en mörk gränd en bit bort. Jag sprang dit bort från ljuset och bort från säkerheten. Vem visste vad som gömde sig i gränden. Vad som helst kunde stå där och lura. Men tänkte jag på det? Självklart inte. Jag sa aldrig att jag var en smart polis. Jag kom närmare gränden och stod till slut mitt framför den. Det var så mörkt så jag var tvungen att tända lampan på min mobil för att kunna se något.

- Hallå är det någon här? frågade jag med en hög men lugn röst.

Jag hörde en viskande röst ropa på mig där inne i mörkret.

- Hjälp mig.    

Nu såg jag henne, hon låg inne vid väggen. Jag gick fram till henne och la min jacka över henne. Hennes ansikte var blött av hennes tårar och kroppen var stel av chock och rädsla.

- Det kommer bli okej, Jag ska fixa hjälp åt dig. Du är inte ensam längre. sa jag till henne med lugn röst samtidigt som jag knappade in 112 på min mobilskärm.

Hennes ögon var uppspärrade och blanka och de tittade rakt in i mina. Jag kämpade för att inte se vissa några tecken på rädsla i mitt ansikte och fokuserade istället på samtalet.

Jag hörde ringsignalerna i telefonen som låg kall mot min kind men min kropp var för fylld av adrenalin för att känna sådana saker. Efter vad som kändes som en evighet svarade någon

- 112 - Vad har inträffat?

Jag hinner knappt få fram ett ljud ur min mun innan jag plötsligt inser att mobilen ligger på andra sidan av gränden. Den hade blivit bort sparkad ur min hand. Kvinnan ger ifrån sig ett förödande skrik, när jag ser upp ser jag två ögon som stirrar rakt ner på mig. En ung man med svart jacka, 1, 85 lång, askblont hår och iskalla blåa ögon står nu framför mig. Jag kan se en del rädsla i hans ansikte. Han kan inte vara mer än 17 bast.

- Är det du som åstadkommit detta? frågar jag med en allvarlig röst

Han svarar inte. Istället höjer han något. Något han hade i sin jackficka. Mina ögon har vant sig vid mörkret nog nu för att se vad det är, Det är en så välkänd sak för mig och jag hatar att använda den själv, även om det inte inträffar ofta så är en pistol ändå en välkänd sak för en polis. Han skakar och kallsvette rinner som droppar ner från hans panna. Ögonen är uppspärrade till fullo och munnen en aning öppen. Jag andas lugnt då jag känner kvinnans hand krama om min.

- Lyssna nu, Du har redan begått ett hemskt brott men att skjuta och döda en polis är ett ännu grövre brott och kommer att ge dig ännu hårdare straff än vad du redan har. Gör inte detta, det är inte värt det. Det blir bara sämre för dig själv.

Hans andetag blir tyngre och högre. en tår faller ner på hans bleka kind och han ser sig omkring för att dölja den. Mobilen ligger fortfarande på andra sidan och lyser mot tegelväggen. Allt är så tyst och mörkt runtomkring oss. Jag kände ingenting. Min kropp är avdomnad. Allt jag kunde önska var att det mamma sagt om den där vakande skyddsängeln faktiskt var sant och att den var i vår närvaro för mina alternativ i situationen var begränsadeett par långa sekunder av tystnad passerar men efter drygt tre avlossas skottet. Jag kunde nästan se det färdas genom luften. hela resan från vapnet till min bröstkorg. Jag kände ingen fysisk smärta för att den psykiska var alldeles för plågsam redan. Jag var bara på väg hem från jobbet till min familj. Hur kunde detta inträffa, varför? varför jag? Med varje droppe blod som rann ur mig följde också hoppet med. Snart skulle det inte vara något kvar. Allt blev suddigt runt omkring mig och jag blev sömnig. Jag kämpade för att hålla mig vaken men till slut blev ögonlocken för tunga och mina ögon slöts en sista gång.

Neomi

Ondska

Erik tog ännu ett steg närmare sin far, och ett till. Erik försökte andas lugnt men trots allt sitt hat mot sin far så darrade han på sin andning. Han var rädd för vad som skulle hända härnäst. Han fortsatte att stirra sin far i ögonen. Hans far såg dödsrädd ut. Det var han. Erik tog ett steg närmare. Då föll han. Eriks pappa föll till golvet av rädslan och utmattningen. Han spyde. Erik kunde nästan föreställa sig hur han slog sin pappa blodig. hur han bröt armarna på honom. Hur han slog honom så hårt på näsan att den gick av på mitten. Eriks pappa tittade Erik i ögonen. Han sa ingenting bara tittade honom rakt i ögonen. Långt där inne växte sig framman av rädsla större och större. Eriks händer började skaka. Erik tog ett djupt andetag och tog ett steg till. Då kom nästa sats. Vid det här laget borde Eriks pappa spytt upp mer än hela middagen. Erik tog ett sista steg mot sin far. “En sista gång, aldrig mer...” tänkte Erik och blundade.

Erik stirrade på sin pappa som låg på golvet, kippande efter luft. Han stirrade på sina händer. De var fulla med blod. Hans pappas blod. Då kom tårarna. Tanken på att han nyss hade slagit sina egen pappa blodig var för mycket. Trots allt sitt hat mot honom så var det för mycket. Han började backa mot dörren, bort från kroppen som lång där på golvet, alldeles blodig och svettig. Då lyfte Eriks pappa på huvudet och tittade på honom. Han snyftade. “Förlåt Erik. Jag…”. Erik smällde igen dörren efter sig. Där ute i köket stod hans mamma. “Det är över nu” sa Erik och omfamnade henne. “Förlåt Erik… För att jag aldrig gjorde något” sa hans mamma med några tårar sakta vandrande nerför hennes kinder. “Du spelade piano, det fick mig att slappna av, det gjorde mig lugn. Det var det bästa du kunde gjort”. Hans mamma nickade. “Kan du spela för mig?” frågade Erik. Hans mamma snyftade och nickade. Hon gick bort till pianot och fällde upp locket. Erik stod kvar en liten stund, sen följde han långsamt efter och satte sig i en fåtölj. Hon började spela. Erik kände igen detta stycket så väl  Du är ondskan själv och såna som du måste förgöras. De välbekanta orden ekade i Eriks huvud. De var det som rektorn sa till honom innan han lämnade skolan när han blev relegerad. Det var de som Erik hade sagt till Silverhielm. Det var de han sa till sin pappa innan han slog honom blodig. Erik försvann in i drömmarnas värld när han lyssnade på sin mamma spela.

Han drömde att han var tillbaka i skogen med Silverhielm. Han stod där på skogsstigen med Silverhielm hostande på marken. “Du är Ondskan själv och såna som du måste förgöras” sa han till Silverhielm och drämde till Silverhielm i huvudet med grenen vilket slog honom medvetslös...

Erik var tillbaka i vardagsrummet. Hans mamma hade slutat spela. Hon tittade på Erik. “Jag går och ringer ambulans” sa hon, reste sig och gick in i köket. Erik satt kvar i fåttöljen. “Aldrig mer…” tänkte han. “Aldrig mer behöver jag slåss. Det är över nu”.

Ambulansen kom efter 10 minuter. Eriks pappa hade smått börjat vakna igen. När ambulanspersonalen frågade vad som hade hänt gav Erik honom Den där blicken. “Jag… Jag trillade i trappan” hostade han. Ambulanspersonalen tittade på varandra, sen på Erik. De ryckte på axlarna, lyfte upp honom på båren och bar ut honom.

Anton N