Ondska

Här går jag i den kalla december natten. Snön ligger som ett kristalltäcke över staden och glittrar i månljuset. Vinden blåser förbi mig medans jag går och jag kan känna kylan bita fast i min hud vid varje vindpust.

Måste skynda mig hem nu, Simon och Karl sitter säker vrålhungriga där hemma och väntar på mig.

Mina små änglar. De är verkligen centrum av mitt universum. Medan jag går på trottoaren hör jag en hund skälla en bit bort. Ljuset från gatulyktorna färgar marken gul och får den att se varm ut men allt är kallt och det finns inte en människa i sikte. Jag har varit ensam ett tag nu sedan Kristin stack. Hur fan kan en person göra så bara lämna sin man och två underbara söner för en sliskig Stockholms typ. Jävla luder. Nej jag måste vara stark för mina två guldmedaljer de har varit starka för mig ju.

En natt som denna går man helst i sina egna tankar för att undvika de hemska tankarna  på vad som kan gömma sig i de mörka skuggorna utanför lampornas ljus.  Vad som står bakom busken eller vad som händer i den där mörka gränden. Jag må vara en vuxen man men sådana tankar kommer ibland. Dit ljuset inte når. Jag ställer mig vid övergångstället och trycker på den kalla plastknappen. Det kommer inga bilar men som polis känner jag en viss skyldighet till att följa lagen. Jag andas in den kalla luften medan jag står och väntar. Den känns smärtsam när den sipprar ner i mina lungor och kommer ut som ett vitt moln från min varma andedräkt. Den röda gubben lyser så hånfullt mot mig som om den säger härifrån kommer du aldrig, du kommer aldrig hem till dina söner. Jag ska hålla dig här föralltid. Om saker ändå kunde tala. Till slut skiftar den hånfulla röda gubben till den gröna gubben. Inte långt kvar nu bara ett kvarter bort sedan är jag hemma i värmen hos mina två ädelstenar.

Jag börjar gå raskt över gatan då jag plötsligt stoppas av ett iskallt skrik på hjälp. Ljudet av kvinnan i nöd ilar genom min kropp och som en refleks rusar jag mot ljudet för att hjälpa. Det var nog min inre polis som skapat den instinkten. Ljudet kom från en mörk gränd en bit bort. Jag sprang dit bort från ljuset och bort från säkerheten. Vem visste vad som gömde sig i gränden. Vad som helst kunde stå där och lura. Men tänkte jag på det? Självklart inte. Jag sa aldrig att jag var en smart polis. Jag kom närmare gränden och stod till slut mitt framför den. Det var så mörkt så jag var tvungen att tända lampan på min mobil för att kunna se något.

- Hallå är det någon här? frågade jag med en hög men lugn röst.

Jag hörde en viskande röst ropa på mig där inne i mörkret.

- Hjälp mig.    

Nu såg jag henne, hon låg inne vid väggen. Jag gick fram till henne och la min jacka över henne. Hennes ansikte var blött av hennes tårar och kroppen var stel av chock och rädsla.

- Det kommer bli okej, Jag ska fixa hjälp åt dig. Du är inte ensam längre. sa jag till henne med lugn röst samtidigt som jag knappade in 112 på min mobilskärm.

Hennes ögon var uppspärrade och blanka och de tittade rakt in i mina. Jag kämpade för att inte se vissa några tecken på rädsla i mitt ansikte och fokuserade istället på samtalet.

Jag hörde ringsignalerna i telefonen som låg kall mot min kind men min kropp var för fylld av adrenalin för att känna sådana saker. Efter vad som kändes som en evighet svarade någon

- 112 - Vad har inträffat?

Jag hinner knappt få fram ett ljud ur min mun innan jag plötsligt inser att mobilen ligger på andra sidan av gränden. Den hade blivit bort sparkad ur min hand. Kvinnan ger ifrån sig ett förödande skrik, när jag ser upp ser jag två ögon som stirrar rakt ner på mig. En ung man med svart jacka, 1, 85 lång, askblont hår och iskalla blåa ögon står nu framför mig. Jag kan se en del rädsla i hans ansikte. Han kan inte vara mer än 17 bast.

- Är det du som åstadkommit detta? frågar jag med en allvarlig röst

Han svarar inte. Istället höjer han något. Något han hade i sin jackficka. Mina ögon har vant sig vid mörkret nog nu för att se vad det är, Det är en så välkänd sak för mig och jag hatar att använda den själv, även om det inte inträffar ofta så är en pistol ändå en välkänd sak för en polis. Han skakar och kallsvette rinner som droppar ner från hans panna. Ögonen är uppspärrade till fullo och munnen en aning öppen. Jag andas lugnt då jag känner kvinnans hand krama om min.

- Lyssna nu, Du har redan begått ett hemskt brott men att skjuta och döda en polis är ett ännu grövre brott och kommer att ge dig ännu hårdare straff än vad du redan har. Gör inte detta, det är inte värt det. Det blir bara sämre för dig själv.

Hans andetag blir tyngre och högre. en tår faller ner på hans bleka kind och han ser sig omkring för att dölja den. Mobilen ligger fortfarande på andra sidan och lyser mot tegelväggen. Allt är så tyst och mörkt runtomkring oss. Jag kände ingenting. Min kropp är avdomnad. Allt jag kunde önska var att det mamma sagt om den där vakande skyddsängeln faktiskt var sant och att den var i vår närvaro för mina alternativ i situationen var begränsadeett par långa sekunder av tystnad passerar men efter drygt tre avlossas skottet. Jag kunde nästan se det färdas genom luften. hela resan från vapnet till min bröstkorg. Jag kände ingen fysisk smärta för att den psykiska var alldeles för plågsam redan. Jag var bara på väg hem från jobbet till min familj. Hur kunde detta inträffa, varför? varför jag? Med varje droppe blod som rann ur mig följde också hoppet med. Snart skulle det inte vara något kvar. Allt blev suddigt runt omkring mig och jag blev sömnig. Jag kämpade för att hålla mig vaken men till slut blev ögonlocken för tunga och mina ögon slöts en sista gång.

Neomi