Ondska.

Jag stirrade han rakt in i hans ögon. Jag darrade utav ilska. På andra sidan bordet satt han, mindre än en meter ifrån mig. När jag tänker närmare på vad som precis hände vill jag inte kalla honom en dålig bror, dum eller taskig. Jag vill kalla honom ond. Ondska är det perfekta ordet. Ondska är det som just nu står som skrivet i hans ansikte. Och hans ansikte är det ansikte jag i detta nu skulle vilja begrava min knytnäve i. Men hur blir man ond? Från att vara nära på att klippa till idioten stannade jag upp och lutade mig tillbaka fundersamt. Framkallar ondska ännu mer ondska? När jag blir utsatt för något hemskt som detta vill jag ge igen, då vill jag få honom att känna smärtan jag kände i mitt hjärta för bara några sekunder sedan. Men gör det mig ond då? Jag vill aldrig vara ond. Jag vill aldrig bli kalla något så djävulskt och hemskt, att få veta att man har gjort något så själviskt och fruktansvärt måste vara den värsta känslan i världen.

Är det värt att ge igen alls? Eller kommer han bara upprepa det han nyss gjorde just för att han trodde att jag inte tog det så hårt? Jag måste ju visa att jag blev sårad. Förstörd. Hur kunde han? Hur kan det finnas så hemska människor i världen? Jag har aldrig riktigt trott på ondska, och aldrig någonsin upplevt något ont. Inte som detta. Detta slår alla rekord. Det värsta är att han ser oberörd ut. Han har sjunkit så fruktansvärt lågt i mina ögon och jag ser hur hans ansikte bara blir fulare och fulare. Det är som att mitt hjärta inte längre pumpar blod, utan hat. Hat mot ondskan. För just nu är det inte min bror som sitter mitt emot mig, utan ondskan själv. Jag mår illa av tanken på att vi är släkt och jag känner mig genast smutsig. Nästan infekterad av hans ondska. Folk brukar säga att vi är lika och det får mig verkligen att vilja spy, hans bruna pålitliga ögon ser bara helt becksvarta ut nu, som om hans själ reflekterade sig i hans ögonfärg.

Hur försvarar man sig mot ondska? Jag har aldrig ställt mig själv den frågan, för jag trodde aldrig i hela mitt liv att något som detta skulle hända. Vad ska jag göra nu? Jag känner mig försvarslös. I resten av mitt liv kommer jag ha hans kolsvarta ögon och hans ondska fast i mitt huvud. Jag känner det på mig. Något som detta blir jag inte av med i första laget. Jag rös, jag ville bara bort härifrån. Jag vill bort för alltid, aldrig uppleva något som detta igen. Ingen är värd detta, speciellt inte från sin bror. En del utav familjen. Jag trodde aldrig detta.

Plötsligt vaknar jag ur mitt hat och jag rycker till. Jag ser hur min bror lyfter högerhanden, precis som att han ska göra om det. Fick han en kick utav att se mig lida på det sättet? Vill han orsaka mig samma smärta igen? Hatet växer starkare och

starkare och hans ögon blir svartare och svartare. Han tänker göra om det. Min bror. Jag trodde aldrig detta om honom. Jag trodde aldrig att en pojke som jag en gång älskade så mycket, kunde på några sekunder förvandlas totalt. Han har förvandlats till ett monster, en ondska. Han är inte någon i mina ögon längre, han är något. Han är något som förtjänar att låsas in, låsas in och aldrig se dagsljus igen. Jag tänker inte ens göra motstånd, jag tänker bara sitta här och invänta det hemska. Om han verkligen bryr sig om mig, om han verkligen inte är ond skulle han aldrig göra detta. Jag ser genom mina kisande ögon hur han närmar sig med handen. Sträcker sig, närmare och närmare. Det går inte snabbt. Jag tror han vill dra ut på plågeriet, jag tror att han vill orsaka mig så mycket psykiskt och fysiskt lidande som möjligt. Jag tror inte att han förstår hur mycket ärr för livet detta kommer ge mig.

Till slut händer det. Efter de längsta sekunderna i mitt liv, så gör han det. Jag vågar knappt titta. Nu är det nog. Han har bevisat vad han är nu. Ondska. Jag behöver inte veta mer. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner hur jag nästan förlorat min bror, min enda bror. Hur kunde det sluta såhär? Det känns som att jag är sliten rakt itu, jag är förstörd, jag är tom. Nu hände det. Jag ser hur hans hand greppar den allra sista pommes friten från min bricka och då är det över. Jag reser mig förkrossat upp från min stol med ett brak och lämnar McDonald’s.

Lina 9c