Då står jag här igen med knytnäven riktad mot den lilla oskyldiga killen, eller i alla fall så har han inte gjort mig något. Hela skolgården stod runt om och tittade. Det var helt tyst. Det ända man hörde var fladdrandet från skolgårdens flagga. Jag kollade rakt in i hans ögon och man såg verkligen att han var livrädd. Han har lånat den där nyaste LP skivan av Rolling Stones av Chefen. Chefen är ledaren i vårt gäng i skolan, och nu har han inte lämnat tillbaka LP skivan idag när skivan skulle lämnas tillbaka men dem där 10 kr extra för att ha glömt att lämna tillbaka. Jag såg rädslan i hans ansikte och tvekade länge innan grupptrycket tog mig och så small det av. Den lilla killen föll hjälplöst mot marken och blodet från ögonbrynet började rinna. Jag ville så gärna hjälpa honom men vågade inte göra det framför Chefen, plus så börjar snart vår so-lektion.
Under SO lektionen kom ångesten och jag mådde kass. Vår lärare, Bengt, pratade bara på som vanligt men jag hörde ingenting för det ända som fanns i mitt huvud var den lilla killen. Hela lektionen gick åt att bara kolla rakt fram. Jag försökte kolla bort mot det stället där det hade hänt, men fick inte den rätta syn-vinkeln. Annars var det helt tomt ute på skolgården. Inne i klassrummet var det kaotiskt som vanlig, men det var inget som störde mina tankar. Jag ville ju aldrig slå den lilla killen. Allt detta bara för att Chefen inte ville få skulden för att den lilla killen skulle få stryk. För i själva verket ville jag inte slå honom, det var Chefen och gänget som tvingade mig. Jag brukade vara den som blev slagen av det tuffa gänget, men gick sedan med dem för att slippa stryk plus att låna hur mycket pengar som helst utan att betala ränta. Men priset man får betala för det är att man måste göra allt som Chefen säger.
Jag smet tidigare ut från lektionen för att se till att den lilla killen var okej, och ja han låg inte där längre, men jag såg spåren av blod. Den lilla killen sitter säkert inne hos sjuksystern medan hon plåstrar om honom. Jag kände ångern komma. Jag ville verkligen inte slå ner killen. Och nu skulle den lilla killen ha feta blåtiror imorgon i skolan, och det tack vara att jag var så feg så att jag inte vågade gå emot Chefen. Så feg och så ynklig. Varje gång Chefen kom till mig för att prata började alltid hjärtat bulta i 190. Jag förstår egentligen inte varför min kropp reagerar på det sättet för så reagerar inte min hjärna. Min hjärna säger till att jag ska stå upp för mig själv.
Dagen därpå var allt som vanligt. Elever gick runt och chattrade i korridorerna som det brukar vara. Man kunde nästan känna rädslan på de mindre eleverna när Chefen kom i närheten av dem. Chefen gick runt till alla mindre killar på skolgården och i korridorerna för att hota dem att lämna tillbaka skivorna i tid annars så…. Ja det vet alla. Jag gick mest runt och försökte leta rätt på den lilla killen som jag slog ner dagen innan, men kunde inte hitta honom någonstans. Jag gick till och med och frågade hans klasskamrater om var han var men ingen visste. Förhoppningsvis var han bara sjuk. Men dagarna gick och han kom aldrig till skolan. Till sist kom det fram att han hade slutat på skolan. Det var inte den första gången han blivit slagen av oss så det var kanske nog för hans föräldrar. Ångesten kom med en gång när jag fick höra nyheten. Jag hade fått en elev att sluta på skolan. En liten oskyldig elev, som egentligen inte gjort något fel, bara glömt att lämna tillbaka skivan.
Max
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar