Erik tog ännu ett steg närmare sin far, och ett till. Erik försökte andas lugnt men trots allt sitt hat mot sin far så darrade han på sin andning. Han var rädd för vad som skulle hända härnäst. Han fortsatte att stirra sin far i ögonen. Hans far såg dödsrädd ut. Det var han. Erik tog ett steg närmare. Då föll han. Eriks pappa föll till golvet av rädslan och utmattningen. Han spyde. Erik kunde nästan föreställa sig hur han slog sin pappa blodig. hur han bröt armarna på honom. Hur han slog honom så hårt på näsan att den gick av på mitten. Eriks pappa tittade Erik i ögonen. Han sa ingenting bara tittade honom rakt i ögonen. Långt där inne växte sig framman av rädsla större och större. Eriks händer började skaka. Erik tog ett djupt andetag och tog ett steg till. Då kom nästa sats. Vid det här laget borde Eriks pappa spytt upp mer än hela middagen. Erik tog ett sista steg mot sin far. “En sista gång, aldrig mer...” tänkte Erik och blundade.
Erik stirrade på sin pappa som låg på golvet, kippande efter luft. Han stirrade på sina händer. De var fulla med blod. Hans pappas blod. Då kom tårarna. Tanken på att han nyss hade slagit sina egen pappa blodig var för mycket. Trots allt sitt hat mot honom så var det för mycket. Han började backa mot dörren, bort från kroppen som lång där på golvet, alldeles blodig och svettig. Då lyfte Eriks pappa på huvudet och tittade på honom. Han snyftade. “Förlåt Erik. Jag…”. Erik smällde igen dörren efter sig. Där ute i köket stod hans mamma. “Det är över nu” sa Erik och omfamnade henne. “Förlåt Erik… För att jag aldrig gjorde något” sa hans mamma med några tårar sakta vandrande nerför hennes kinder. “Du spelade piano, det fick mig att slappna av, det gjorde mig lugn. Det var det bästa du kunde gjort”. Hans mamma nickade. “Kan du spela för mig?” frågade Erik. Hans mamma snyftade och nickade. Hon gick bort till pianot och fällde upp locket. Erik stod kvar en liten stund, sen följde han långsamt efter och satte sig i en fåtölj. Hon började spela. Erik kände igen detta stycket så väl Du är ondskan själv och såna som du måste förgöras. De välbekanta orden ekade i Eriks huvud. De var det som rektorn sa till honom innan han lämnade skolan när han blev relegerad. Det var de som Erik hade sagt till Silverhielm. Det var de han sa till sin pappa innan han slog honom blodig. Erik försvann in i drömmarnas värld när han lyssnade på sin mamma spela.
Han drömde att han var tillbaka i skogen med Silverhielm. Han stod där på skogsstigen med Silverhielm hostande på marken. “Du är Ondskan själv och såna som du måste förgöras” sa han till Silverhielm och drämde till Silverhielm i huvudet med grenen vilket slog honom medvetslös...
Erik var tillbaka i vardagsrummet. Hans mamma hade slutat spela. Hon tittade på Erik. “Jag går och ringer ambulans” sa hon, reste sig och gick in i köket. Erik satt kvar i fåttöljen. “Aldrig mer…” tänkte han. “Aldrig mer behöver jag slåss. Det är över nu”.
Ambulansen kom efter 10 minuter. Eriks pappa hade smått börjat vakna igen. När ambulanspersonalen frågade vad som hade hänt gav Erik honom Den där blicken. “Jag… Jag trillade i trappan” hostade han. Ambulanspersonalen tittade på varandra, sen på Erik. De ryckte på axlarna, lyfte upp honom på båren och bar ut honom.
Anton N
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar