Jag ligger i hängmattan och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte medan jag med pirr i magen tänker på morgondagen. Det som jag så länge sett fram emot. En hel dag med pappa och min lillebror i Köpenhamn, bara vi tre. Det var så länge sedan vi gjorde något tillsammans efter att pappa lämnade oss och hittade en ny kvinna. I början hade jag så svårt att förlåta, men nu efter ett år har isbiten jag känt i mitt bröst när jag tänkt på pappa börjat försvinna. I flera månader så tyckte jag att pappa var ond. Just det ordet. Ond. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag var så arg på pappas nya fula fru och hennes fula ungar, jag kunde inte tänka mig att pappa någonsin skulle älska någon mer än vad han älskade oss. I början sa pappa att vi skulle bo hos honom varannan vecka så vi fortfarande kunde träffa honom, men efter ett tag så sa han att det var lättare om vi bodde hos mamma hela tiden, det blev ju så krångligt annars. Fast egentligen tror jag att han bara ville bli av med oss. Jag hoppas innerligt att morgondagen blir så bra som jag förväntat mig, kanske kommer pappa på att det egentligen är oss han vill vara med och inte hans nya äckliga familj?
Jag tar en sista titt på mig själv i spegeln innan jag kliver utanför dörren. Det bruna långa håret ligger perfekt och mina blåa ögon lyser av förväntan. Jag har på mig min nya vita blus som jag har köpt dagen till ära. Jag ropar på min lillebror som kommer med ett lika glatt sommarfräknigt ansikte som jag. Vi ropar hejdå till mamma som sitter och går igenom olika fakturor och räkningar. Vi har haft problem med ekonomin på sistone, mammas jobb som elevassistent räcker knappt till tre personer plus hyra. Innan klarade vi oss bra när vi hade pappas lön också, och vi klarade oss till och med efter skilsmässan eftersom pappa gav pengar. Men nu har han slutat. Mamma säger att det är okej och att vi klarar oss utan honom, men jag ser att det är något i hennes ögon som säger emot. För första gången på länge känner jag hur det hugger till i magen på mig när jag ser henne sitta där olycklig och suckande. Det där ordet dyker ännu en gång upp i mitt huvud. Ond.
Vi tar bussen in till stan där pappa ska hämta upp oss och sedan ska vi köra direkt över bron till Danmark. Det är en varm sommardag och folk verka glada, precis som vi. På bussen är det kvavt och trångt och en liten unge råkade stöta till sin glass på min arm, men inte ens det kan vända mitt humör. När vi är framme går vi till torget där pappa ska hämta oss om exakt nio minuter. Det går 15 minuter. Plötsligt ser jag en blå bil köra och jag känner hur fjärilarna i magen flyger huller om buller. Precis när jag ska vinka ser jag till min besvikelse att det inte alls är pappa som steg ur bilen, utan två skrattande ungdomar. Jag tar besviket ner handen igen, men jag vet ju att han kommer snart så varför vara besviken? Vi väntar tio minuter till. Min lillebror börjar bli otålig och frågar om pappa inte kommer snart. “Han kommer snart ska du se” svarade jag lugnt, men känner inuti mig hur oron börjar bubbla fram. Det var väl denna tiden han skulle komma? Vi är väl på rätt plats? Det går 10 minuter till. Och ännu 15 minuter. Jag fingrar på mobilen och överväger om jag ska ringa mamma och fråga om hon ska hämta upp oss. Fast nej, jag vill inte göra henne besviken också.
Där! Både mitt och min lillebrors ansikte skiner upp som solar! Där är han ju, min pappa! Pappa stängde bildörren och jag förväntade mig att han skulle gå emot oss med ett stort leende på läpparna. Men det gör han inte. Han tittar ner i sin telefon. “Hej pappa!” Sa jag och han tittade upp på oss, men han har inte ett stort leende på läpparna utan han ser stressad och sammanbiten ut. Hans breda käkar är hopklämda och den bruna kalufsen står åt alla håll och hans röda pikétröja sitter snett över den stora magen. Han lyckas klämma fram ett leende och kramar om oss. “Förlåt för att jag blev lite sen, men Klara fick en spricka i armen så hon är på sjukhus och gipsas just nu.” “Oj vad synd om henne” svarar jag, utan att egentligen bry mig ett skit om pappas nya unge. “Ja verkligen! Så är det okej om vi bara tar en fika tillsammans istället? Jag måste åka hem och ta hand om henne!” För en sekund känns det som att allt runtomkring stannar, inklusive mitt hjärta. Sedan känner jag hur en klump börjar växa i min mage som sedan smyger sig uppåt mot halsen. Säger jag ett enda ord nu så kommer jag att börja gråta. Jag samlar mig och till slut piper jag fram ett “Visst” och hoppas att pappa inte ser tårarna i mina ögon. “Toppen!” säger han som om det handlade om att vi skulle äta hamburgare till middag.
Det som egentligen ska vara det mysiga sorlet av kaffekoppar som klingar och röster som mumlar låter bara som en gegga i mina öron. Jag har lyckats klämma ner en chokladboll på det halvmysiga kaféet med vinröda väggar och slitna soffor. Stämningen mellan mig, min lillebror och pappa är ganska spänd, men pappa molar på om grejer som har hänt i hans nya familj. Vi har suttit här i ungefär 40 minuter och bara två gånger har jag varit tvungen att tvinga fram ett leende. Min lillebror verkar inte fatta någonting, han skrattar till och med åt pappa ibland. Han är nog för liten för att förstå. Jag fattar inte hur pappa kunde göra såhär. Hur kunde han välja bort en dag som vi bestämt sedan länge mot att vara med sin nya äckliga unge bara för att hon “fått en spricka i armen”? Jag känner ännu en gång hur gråten börjar bubbla upp och mina fingrar börjar darra. Ond. Ordet fyller alla mina sinnen. När jag tittar på pappa som sitter där så känner jag hur hela min kropp bara vill sparka och dra ner saker. Jag vill skrika. “Är du okej, Alice?” Jag dras tillbaks till verkligheten på en sekund och jag tittar ner i tallriken där det ligger några kokosflingor kvar från chokladbollen. “Jadå” svarar jag.
Jag ligger i hängmattan och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte. Nu är jag inte förväntansfull, bara besviken. Jag vet nu, jag har lärt mig. Han vill inte ha oss längre. Jag kan sluta låtsas att han en dag ska komma tillbaka. Egentligen vill jag inte ha något med honom att göra. Mamma säger att det är viktigt att vi fortfarande håller kontakten, men jag bryr mig inte längre. Det är bara en sak jag är säker på när det gäller honom. I mina ögon är han ond. Ond för att han lämnar sin familj och ond för att han inte ens försöker visa att han fortfarande älskar dem, om han ens gör det. Min blick svartnar när jag tänker på honom. Ond.
Gabriella
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar