Det avgörande slaget

“Vad är du rädd för? Du är inte lika tuff nu när dina vänner inte står bakom dig va”.

Slaget var snabbt och starkt och träffade rakt över näsbenet. En fullträff tänkte Göran. För säkerhetsskull så slår han en gång till. Ett blixtsnabbt slag på underläppen. Blodet forsade och folk jublade. Nu var det gjort. Äntligen så klarade han det. Allt han gått igenom och all skit som hänt kanske skulle ta stopp här och nu. Ja till och med Ondskan skulle försvinna.

Idag var det en helt vanlig höstdag i början av oktober månad. Det var en sån här dyster dag när alla är trötta och deprimerade. Göran tog på sig sina gamla slitna kläder som han fått ärva av sin äldre kusin Erik. Klockan blev snart 20 minuter över 8 och det är dags att gå till skolan. Göran får skippa frukost idag med. Det finns ju gratis mat i skolan tänker han. Vägen till skolan är som vanligt tråkig och den blir ännu värre när han tänker på vad som väntar i skolan. Idag så är det rapdag med en seg gren som gänget hittat. Gänget består utav Jonas och hans kompisar. Jonas och jag har länge haft en särskild relation. Han är min mobbare och jag är hans mobboffer.

På lunchrasten så var det dags. Göran gick genom den långa korridoren som vanligt var fullt av elever som fnittrade och vände sig om när man gick förbi. Göran höll ett fast grepp om sina böcker för att slippa böja sig ner och plocka upp allt ifall de äldre skulle knuffat honom. Det skulle bara gjort saken värre. Iallafall så var nu Göran ute på skolgården där gänget väntade. Jonas låtsades som alltid att de var bästa vänner och hälsade glatt. Göran följde med gänget till utkanten av skolan där det alltid hände. De bad honom att ta av sig tröjan och Göran fick lyda. De ställde honom med ansiktet mot väggen och tog upp grenen. “Slapp slapp slapp slapp” så var det över.

- Ska du gå hem och gnälla till din fattiga familj nu din mes?! hånade Jonas och gänget dog av skratt.

En normal måndag för mig, tänkte Göran. Ja mina föräldrar är arbetslösa och sedan vi flyttade till denna katastrofstaden för 5 år sedan så har vi levt under fattigdom.

Lunchrasten var slut och Göran gick tillbaka till skolan, till svensklektionen där klassen väntade. Jonas och gänget gick i paralellklassen. Lärarrinnan Nina gav Göran två minuter frånvaro men Göran orkade inte bry sig för han visste att det inte var hans fel att han kom försent. Ingen visste vad gänget gjorde och Göran har aldrig nämnt det till någon. Han säger bara att dem är bra vänner. Skolan heter Rönneby och ligger i Östergötland. Det är en helt vanlig skola i gult tegel, korridorer med skåp och massa elever som springer från klassrum till klassrum. Utanför skolan finns en tunnel där högstadie elever ibland utmanar varandra till att slåss. När någon eller några blir utmanade så samlas massivs med folk runt i tunneln och hejar och satsar pengar på de ungdomar som slåss. Göran har aldrig varit där och tittat och han planerar inte att gå dit, tills en dag då allt ändrades…

Klockan var 10 och mattelektionen var slut. Göran var påväg till sitt skåp men hejdades av gänget.

- Tjena Göran, haha vad är det för ful tröja du har på dig?

- Vad vill ni, frågade Göran

- Bara snacka, hörde att din farfar var någon SM mästare i boxning eller något sådant skit.

- Aa det stämmer.

- Va bra! Då utmanar David här dig till tunneln på Söndag klockan 2. Kom inte försent..

David smileade och Göran såg i hans ögon att han hade ondskan inom sig. Gänget gick sin väg och Göran försökte koppla vad som precis hänt. Nu visste han inte vad han skulle ta sig till. Han kunde ju inte skita i det, då skulle han ändå få stryk för att ha fegat ur. Det smartaste Göran kan göra är att ta kontakt med sin farfar. Han är ju 64 år gammal men kanske kan hjälpa Göran på något sätt.

Persiennerna var som vanligt nerdragna och det såg inte ut som någon var hemma i det lilla gamla huset. Göran tryckte på den vita ringklockan som lät svagt. Han kunde höra fotsteg inifrån och dörren öppnades.

- Göran? Vad gör du här grabben.

- Farfar, det har hänt en grej. Jag behöver din hjälp.

- Kom in och berätta.

Göran gick in och stängde dörren efter sig. Han följde med farfar till soffan och satte sig. Han berättade för första gången om gänget och att han blivit utmanad. Farfar nickade och lyssnade och såg väldigt bestämd ut.

- så, du har tills på söndag på dig och du vill alltså att jag ska lära dig försvara dig?

- Ja farfar, jag vill att du ska lära mig allt du kan.

Nåväl, då får vi sätta igång.

Göran gick varje dag hem till sin farfar efter skolan. Han fick börja med att ta emot enkla slag och göra en kontring. Dagarna gick och nu var det lördag. En dag före utmaningen. Denna dagen så var det speciellt. Farfar hade plockat fram två par av sina gamla boxningshandskar. Nu ville Farfar att Göran skulle köra en round mot honom. Göran tvekade men Farfar insistera. De båda gick till vardagsrummet. Öga mot öga stod dem och Farfar började veva villt mot Göran. Göran blev förvånad men försökte ta emot slagen som Farfar lärt honom. Farfar berättade för Göran att han ska alltid hålla blicken uppe, se aldrig rädd ut, vänd ALDRIG ryggen mot din motståndare. Såfort han släpper garden så slår du till!

Klockan var halv två och det var kallt och regnigt i luften. Folk började röra sig mot tunneln. Högstadie elever bildade en ring i tunneln och cyklister som ville passera blev tillsagda på ett hotfullt sätt att vända. David stod där redo och såg super taggad ut. Tio minuter i två så kom Göran och hans farfar. Folk fnittrade medans de gick emot mitten, fram till David men det var Göran van vid.

- Kolla vem som kom! skrattade David. Lille Göran och hans fjantiga SM Farfar.

Göran svarade inte utan var iskall och släppte inte blicken från David. Farfar ställde sig i ringen och nickade lugnt mot Göran. Klockan närmade sig två och domaren (Jonas) startade igång rounden. De båda dansade och Göran var rätt passiv. David gick in med full kraft och la in en två boxar mot Görans huvud. Göran tog emot dem och han försökte hålla kvar blicken. David slog en gång till rakt på kindbenet. Denna gången var det svårt för Göran att hålla sig på benen. Han vinglade lite och tänkte att nu är det slut. Nu kommer han aldrig få slut på ondskan som pågått i 5 år. David slog en gång till, pang! Rakt över ögonbrynet så det spräcktes. Nu gjorde det så ont, och det var svårt att koncentrera sig men han hade fortfarande garden uppe. David hånade Göran och släppte ner garden.

Nu, nu har jag läget, tänkte Göran.

Han samlade alla krafter han hade kvar och slog. Slaget var snabbt och starkt och träffade rakt över näsbenet. En fullträff tänkte Göran. David såg helt chockad och rädd ut. Han blev okoncentrerad. Det tog andan ur folket och dem blev förvånade.

- Vad är du rädd för? Du är inte lika tuff nu när dina vänner inte står bakom dig va, skrek Göran medans han slog ett blixtsnabbt slag på underläppen. Blodet forsade och folk jublade. Slagen var så hårda och David deckade. Jonas sprang fram till sin vän och lyfte bort honom. Nu var det gjort. Äntligen så klarade han det. Allt han gått igenom och all skit som hänt kanske skulle ta stopp här och nu. Ja till och med Ondskan skulle försvinna.

Christopher

En definition av Ondska

Jag ligger i hängmattan och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte medan jag med pirr i magen tänker på morgondagen. Det som jag så länge sett fram emot. En hel dag med pappa och min lillebror i Köpenhamn, bara vi tre. Det var så länge sedan vi gjorde något tillsammans efter att pappa lämnade oss och hittade en ny kvinna. I början hade jag så svårt att förlåta, men nu efter ett år har isbiten jag känt i mitt bröst när jag tänkt på pappa börjat försvinna. I flera månader så tyckte jag att pappa var ond. Just det ordet. Ond. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag var så arg på pappas nya fula fru och hennes fula ungar, jag kunde inte tänka mig att pappa någonsin skulle älska någon mer än vad han älskade oss. I början sa pappa att vi skulle bo hos honom varannan vecka så vi fortfarande kunde träffa honom, men efter ett tag så sa han att det var lättare om vi bodde hos mamma hela tiden, det blev ju så krångligt annars. Fast egentligen tror jag att han bara ville bli av med oss. Jag hoppas innerligt att morgondagen blir så bra som jag förväntat mig, kanske kommer pappa på att det egentligen är oss han vill vara med och inte hans nya äckliga familj?

Jag tar en sista titt på mig själv i spegeln innan jag kliver utanför dörren. Det bruna långa håret ligger perfekt och mina blåa ögon lyser av förväntan. Jag har på mig min nya vita blus som jag har köpt dagen till ära. Jag ropar på min lillebror som kommer med ett lika glatt sommarfräknigt ansikte som jag. Vi ropar hejdå till mamma som sitter och går igenom olika fakturor och räkningar. Vi har haft problem med ekonomin på sistone, mammas jobb som elevassistent räcker knappt till tre personer plus hyra. Innan klarade vi oss bra när vi hade pappas lön också, och vi klarade oss till och med efter skilsmässan eftersom pappa gav pengar. Men nu har han slutat. Mamma säger att det är okej och att vi klarar oss utan honom, men jag ser att det är något i hennes ögon som säger emot. För första gången på länge känner jag hur det hugger till i magen på mig när jag ser henne sitta där olycklig och suckande. Det där ordet dyker ännu en gång upp i mitt huvud. Ond.

Vi tar bussen in till stan där pappa ska hämta upp oss och sedan ska vi köra direkt över bron till Danmark. Det är en varm sommardag och folk verka glada, precis som vi. På bussen är det kvavt och trångt och en liten unge råkade stöta till sin glass på min arm, men inte ens det kan vända mitt humör. När vi är framme går vi till torget där pappa ska hämta oss om exakt nio minuter. Det går 15 minuter. Plötsligt ser jag en blå bil köra och jag känner hur fjärilarna i magen flyger huller om buller. Precis när jag ska vinka ser jag till min besvikelse att det inte alls är pappa som steg ur bilen, utan två skrattande ungdomar. Jag tar besviket ner handen igen, men jag vet ju att han kommer snart så varför vara besviken? Vi väntar tio minuter till. Min lillebror börjar bli otålig och frågar om pappa inte kommer snart. “Han kommer snart ska du se” svarade jag lugnt, men känner inuti mig hur oron börjar bubbla fram. Det var väl denna tiden han skulle komma? Vi är väl på rätt plats? Det går 10 minuter till. Och ännu 15 minuter. Jag fingrar på mobilen och överväger om jag ska ringa mamma och fråga om hon ska hämta upp oss. Fast nej, jag vill inte göra henne besviken också.

Där! Både mitt och min lillebrors ansikte skiner upp som solar! Där är han ju, min pappa! Pappa stängde bildörren och jag förväntade mig att han skulle gå emot oss med ett stort leende på läpparna. Men det gör han inte. Han tittar ner i sin telefon. “Hej pappa!” Sa jag och han tittade upp på oss, men han har inte ett stort leende på läpparna utan han ser stressad och sammanbiten ut. Hans breda käkar är hopklämda och den bruna kalufsen står åt alla håll och hans röda pikétröja sitter snett över den stora magen. Han lyckas klämma fram ett leende och kramar om oss. “Förlåt för att jag blev lite sen, men Klara fick en spricka i armen så hon är på sjukhus och gipsas just nu.” “Oj vad synd om henne” svarar jag, utan att egentligen bry mig ett skit om pappas nya unge. “Ja verkligen! Så är det okej om vi bara tar en fika tillsammans istället? Jag måste åka hem och ta hand om henne!” För en sekund känns det som att allt runtomkring stannar, inklusive mitt hjärta. Sedan känner jag hur en klump börjar växa i min mage som sedan smyger sig uppåt mot halsen. Säger jag ett enda ord nu så kommer jag att börja gråta. Jag samlar mig och till slut piper jag fram ett “Visst” och hoppas att pappa inte ser tårarna i mina ögon. “Toppen!” säger han som om det handlade om att vi skulle äta hamburgare till middag.

Det som egentligen ska vara det mysiga sorlet av kaffekoppar som klingar och röster som mumlar låter bara som en gegga i mina öron. Jag har lyckats klämma ner en chokladboll på det halvmysiga kaféet med vinröda väggar och slitna soffor. Stämningen mellan mig, min lillebror och pappa är ganska spänd, men pappa molar på om grejer som har hänt i hans nya familj. Vi har suttit här i ungefär 40 minuter och bara två gånger har jag varit tvungen att tvinga fram ett leende. Min lillebror verkar inte fatta någonting, han skrattar till och med åt pappa ibland. Han är nog för liten för att förstå. Jag fattar inte hur pappa kunde göra såhär. Hur kunde han välja bort en dag som vi bestämt sedan länge mot att vara med sin nya äckliga unge bara för att hon “fått en spricka i armen”? Jag känner ännu en gång hur gråten börjar bubbla upp och mina fingrar börjar darra. Ond. Ordet fyller alla mina sinnen. När jag tittar på pappa som sitter där så känner jag hur hela min kropp bara vill sparka och dra ner saker. Jag vill skrika. “Är du okej, Alice?” Jag dras tillbaks till verkligheten på en sekund och jag tittar ner i tallriken där det ligger några kokosflingor kvar från chokladbollen. “Jadå” svarar jag.

Jag ligger i hängmattan och känner solens varma strålar smeka mitt ansikte. Nu är jag inte förväntansfull, bara besviken. Jag vet nu, jag har lärt mig. Han vill inte ha oss längre. Jag kan sluta låtsas att han en dag ska komma tillbaka. Egentligen vill jag inte ha något med honom att göra. Mamma säger att det är viktigt att vi fortfarande håller kontakten, men jag bryr mig inte längre. Det är bara en sak jag är säker på när det gäller honom. I mina ögon är han ond. Ond för att han lämnar sin familj och ond för att han inte ens försöker visa att han fortfarande älskar dem, om han ens gör det. Min blick svartnar när jag tänker på honom. Ond.

Gabriella

Ondska.

Jag stirrade han rakt in i hans ögon. Jag darrade utav ilska. På andra sidan bordet satt han, mindre än en meter ifrån mig. När jag tänker närmare på vad som precis hände vill jag inte kalla honom en dålig bror, dum eller taskig. Jag vill kalla honom ond. Ondska är det perfekta ordet. Ondska är det som just nu står som skrivet i hans ansikte. Och hans ansikte är det ansikte jag i detta nu skulle vilja begrava min knytnäve i. Men hur blir man ond? Från att vara nära på att klippa till idioten stannade jag upp och lutade mig tillbaka fundersamt. Framkallar ondska ännu mer ondska? När jag blir utsatt för något hemskt som detta vill jag ge igen, då vill jag få honom att känna smärtan jag kände i mitt hjärta för bara några sekunder sedan. Men gör det mig ond då? Jag vill aldrig vara ond. Jag vill aldrig bli kalla något så djävulskt och hemskt, att få veta att man har gjort något så själviskt och fruktansvärt måste vara den värsta känslan i världen.

Är det värt att ge igen alls? Eller kommer han bara upprepa det han nyss gjorde just för att han trodde att jag inte tog det så hårt? Jag måste ju visa att jag blev sårad. Förstörd. Hur kunde han? Hur kan det finnas så hemska människor i världen? Jag har aldrig riktigt trott på ondska, och aldrig någonsin upplevt något ont. Inte som detta. Detta slår alla rekord. Det värsta är att han ser oberörd ut. Han har sjunkit så fruktansvärt lågt i mina ögon och jag ser hur hans ansikte bara blir fulare och fulare. Det är som att mitt hjärta inte längre pumpar blod, utan hat. Hat mot ondskan. För just nu är det inte min bror som sitter mitt emot mig, utan ondskan själv. Jag mår illa av tanken på att vi är släkt och jag känner mig genast smutsig. Nästan infekterad av hans ondska. Folk brukar säga att vi är lika och det får mig verkligen att vilja spy, hans bruna pålitliga ögon ser bara helt becksvarta ut nu, som om hans själ reflekterade sig i hans ögonfärg.

Hur försvarar man sig mot ondska? Jag har aldrig ställt mig själv den frågan, för jag trodde aldrig i hela mitt liv att något som detta skulle hända. Vad ska jag göra nu? Jag känner mig försvarslös. I resten av mitt liv kommer jag ha hans kolsvarta ögon och hans ondska fast i mitt huvud. Jag känner det på mig. Något som detta blir jag inte av med i första laget. Jag rös, jag ville bara bort härifrån. Jag vill bort för alltid, aldrig uppleva något som detta igen. Ingen är värd detta, speciellt inte från sin bror. En del utav familjen. Jag trodde aldrig detta.

Plötsligt vaknar jag ur mitt hat och jag rycker till. Jag ser hur min bror lyfter högerhanden, precis som att han ska göra om det. Fick han en kick utav att se mig lida på det sättet? Vill han orsaka mig samma smärta igen? Hatet växer starkare och

starkare och hans ögon blir svartare och svartare. Han tänker göra om det. Min bror. Jag trodde aldrig detta om honom. Jag trodde aldrig att en pojke som jag en gång älskade så mycket, kunde på några sekunder förvandlas totalt. Han har förvandlats till ett monster, en ondska. Han är inte någon i mina ögon längre, han är något. Han är något som förtjänar att låsas in, låsas in och aldrig se dagsljus igen. Jag tänker inte ens göra motstånd, jag tänker bara sitta här och invänta det hemska. Om han verkligen bryr sig om mig, om han verkligen inte är ond skulle han aldrig göra detta. Jag ser genom mina kisande ögon hur han närmar sig med handen. Sträcker sig, närmare och närmare. Det går inte snabbt. Jag tror han vill dra ut på plågeriet, jag tror att han vill orsaka mig så mycket psykiskt och fysiskt lidande som möjligt. Jag tror inte att han förstår hur mycket ärr för livet detta kommer ge mig.

Till slut händer det. Efter de längsta sekunderna i mitt liv, så gör han det. Jag vågar knappt titta. Nu är det nog. Han har bevisat vad han är nu. Ondska. Jag behöver inte veta mer. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner hur jag nästan förlorat min bror, min enda bror. Hur kunde det sluta såhär? Det känns som att jag är sliten rakt itu, jag är förstörd, jag är tom. Nu hände det. Jag ser hur hans hand greppar den allra sista pommes friten från min bricka och då är det över. Jag reser mig förkrossat upp från min stol med ett brak och lämnar McDonald’s.

Lina 9c

Ondskan på skolgården

Då står jag här igen med knytnäven riktad mot den lilla oskyldiga killen, eller i alla fall så har han inte gjort mig något. Hela skolgården stod runt om och tittade. Det var helt tyst. Det ända man hörde var fladdrandet från skolgårdens flagga. Jag kollade rakt in i hans ögon och man såg verkligen att han var livrädd. Han har lånat den där nyaste LP skivan av Rolling Stones av Chefen. Chefen är ledaren i vårt gäng i skolan, och nu har han inte lämnat tillbaka LP skivan idag när skivan skulle lämnas tillbaka men dem där 10 kr extra för att ha glömt att lämna tillbaka. Jag såg rädslan i hans ansikte och tvekade länge innan grupptrycket tog mig och så small det av. Den lilla killen föll hjälplöst mot marken och blodet från ögonbrynet började rinna. Jag ville så gärna hjälpa honom men vågade inte göra det framför Chefen, plus så börjar snart vår so-lektion.

Under SO lektionen kom ångesten och jag mådde kass. Vår lärare, Bengt, pratade bara på som vanligt men jag hörde ingenting för det ända som fanns i mitt huvud var den lilla killen. Hela lektionen gick åt att bara kolla rakt fram. Jag försökte kolla bort mot det stället där det hade hänt, men fick inte den rätta syn-vinkeln. Annars var det helt tomt ute på skolgården. Inne i klassrummet var det kaotiskt som vanlig, men det var inget som störde mina tankar. Jag ville ju aldrig slå den lilla killen. Allt detta bara för att Chefen inte ville få skulden för att den lilla killen skulle få stryk. För i själva verket ville jag inte slå honom, det var Chefen och gänget som tvingade mig. Jag brukade vara den som blev slagen av det tuffa gänget, men gick sedan med dem för att slippa stryk plus att låna hur mycket pengar som helst utan att betala ränta. Men priset man får betala för det är att man måste göra allt som Chefen säger.

Jag smet tidigare ut från lektionen för att se till att den lilla killen var okej, och ja han låg inte där längre, men jag såg spåren av blod. Den lilla killen sitter säkert inne hos sjuksystern medan hon plåstrar om honom. Jag kände ångern komma. Jag ville verkligen inte slå ner killen. Och nu skulle den lilla killen ha feta blåtiror imorgon i skolan, och det tack vara att jag var så feg så att jag inte vågade gå emot Chefen. Så feg och så ynklig. Varje gång Chefen kom till mig för att prata började alltid hjärtat bulta i 190. Jag förstår egentligen inte varför min kropp reagerar på det sättet för så reagerar inte min hjärna. Min hjärna säger till att jag ska stå upp för mig själv.

Dagen därpå var allt som vanligt. Elever gick runt och chattrade i korridorerna som det brukar vara. Man kunde nästan känna rädslan på de mindre eleverna när Chefen kom i närheten av dem. Chefen gick runt till alla mindre killar på skolgården och i korridorerna för att hota dem att lämna tillbaka skivorna i tid annars så…. Ja det vet alla. Jag gick mest runt och försökte leta rätt på den lilla killen som jag slog ner dagen innan, men kunde inte hitta honom någonstans. Jag gick till och med och frågade hans klasskamrater om var han var men ingen visste. Förhoppningsvis var han bara sjuk. Men dagarna gick och han kom aldrig till skolan. Till sist kom det fram att han hade slutat på skolan. Det var inte den första gången han blivit slagen av oss så det var kanske nog för hans föräldrar. Ångesten kom med en gång när jag fick höra nyheten. Jag hade fått en elev att sluta på skolan. En liten oskyldig elev, som egentligen inte gjort något fel, bara glömt att lämna tillbaka skivan.

Max

Ondska

Här går jag i den kalla december natten. Snön ligger som ett kristalltäcke över staden och glittrar i månljuset. Vinden blåser förbi mig medans jag går och jag kan känna kylan bita fast i min hud vid varje vindpust.

Måste skynda mig hem nu, Simon och Karl sitter säker vrålhungriga där hemma och väntar på mig.

Mina små änglar. De är verkligen centrum av mitt universum. Medan jag går på trottoaren hör jag en hund skälla en bit bort. Ljuset från gatulyktorna färgar marken gul och får den att se varm ut men allt är kallt och det finns inte en människa i sikte. Jag har varit ensam ett tag nu sedan Kristin stack. Hur fan kan en person göra så bara lämna sin man och två underbara söner för en sliskig Stockholms typ. Jävla luder. Nej jag måste vara stark för mina två guldmedaljer de har varit starka för mig ju.

En natt som denna går man helst i sina egna tankar för att undvika de hemska tankarna  på vad som kan gömma sig i de mörka skuggorna utanför lampornas ljus.  Vad som står bakom busken eller vad som händer i den där mörka gränden. Jag må vara en vuxen man men sådana tankar kommer ibland. Dit ljuset inte når. Jag ställer mig vid övergångstället och trycker på den kalla plastknappen. Det kommer inga bilar men som polis känner jag en viss skyldighet till att följa lagen. Jag andas in den kalla luften medan jag står och väntar. Den känns smärtsam när den sipprar ner i mina lungor och kommer ut som ett vitt moln från min varma andedräkt. Den röda gubben lyser så hånfullt mot mig som om den säger härifrån kommer du aldrig, du kommer aldrig hem till dina söner. Jag ska hålla dig här föralltid. Om saker ändå kunde tala. Till slut skiftar den hånfulla röda gubben till den gröna gubben. Inte långt kvar nu bara ett kvarter bort sedan är jag hemma i värmen hos mina två ädelstenar.

Jag börjar gå raskt över gatan då jag plötsligt stoppas av ett iskallt skrik på hjälp. Ljudet av kvinnan i nöd ilar genom min kropp och som en refleks rusar jag mot ljudet för att hjälpa. Det var nog min inre polis som skapat den instinkten. Ljudet kom från en mörk gränd en bit bort. Jag sprang dit bort från ljuset och bort från säkerheten. Vem visste vad som gömde sig i gränden. Vad som helst kunde stå där och lura. Men tänkte jag på det? Självklart inte. Jag sa aldrig att jag var en smart polis. Jag kom närmare gränden och stod till slut mitt framför den. Det var så mörkt så jag var tvungen att tända lampan på min mobil för att kunna se något.

- Hallå är det någon här? frågade jag med en hög men lugn röst.

Jag hörde en viskande röst ropa på mig där inne i mörkret.

- Hjälp mig.    

Nu såg jag henne, hon låg inne vid väggen. Jag gick fram till henne och la min jacka över henne. Hennes ansikte var blött av hennes tårar och kroppen var stel av chock och rädsla.

- Det kommer bli okej, Jag ska fixa hjälp åt dig. Du är inte ensam längre. sa jag till henne med lugn röst samtidigt som jag knappade in 112 på min mobilskärm.

Hennes ögon var uppspärrade och blanka och de tittade rakt in i mina. Jag kämpade för att inte se vissa några tecken på rädsla i mitt ansikte och fokuserade istället på samtalet.

Jag hörde ringsignalerna i telefonen som låg kall mot min kind men min kropp var för fylld av adrenalin för att känna sådana saker. Efter vad som kändes som en evighet svarade någon

- 112 - Vad har inträffat?

Jag hinner knappt få fram ett ljud ur min mun innan jag plötsligt inser att mobilen ligger på andra sidan av gränden. Den hade blivit bort sparkad ur min hand. Kvinnan ger ifrån sig ett förödande skrik, när jag ser upp ser jag två ögon som stirrar rakt ner på mig. En ung man med svart jacka, 1, 85 lång, askblont hår och iskalla blåa ögon står nu framför mig. Jag kan se en del rädsla i hans ansikte. Han kan inte vara mer än 17 bast.

- Är det du som åstadkommit detta? frågar jag med en allvarlig röst

Han svarar inte. Istället höjer han något. Något han hade i sin jackficka. Mina ögon har vant sig vid mörkret nog nu för att se vad det är, Det är en så välkänd sak för mig och jag hatar att använda den själv, även om det inte inträffar ofta så är en pistol ändå en välkänd sak för en polis. Han skakar och kallsvette rinner som droppar ner från hans panna. Ögonen är uppspärrade till fullo och munnen en aning öppen. Jag andas lugnt då jag känner kvinnans hand krama om min.

- Lyssna nu, Du har redan begått ett hemskt brott men att skjuta och döda en polis är ett ännu grövre brott och kommer att ge dig ännu hårdare straff än vad du redan har. Gör inte detta, det är inte värt det. Det blir bara sämre för dig själv.

Hans andetag blir tyngre och högre. en tår faller ner på hans bleka kind och han ser sig omkring för att dölja den. Mobilen ligger fortfarande på andra sidan och lyser mot tegelväggen. Allt är så tyst och mörkt runtomkring oss. Jag kände ingenting. Min kropp är avdomnad. Allt jag kunde önska var att det mamma sagt om den där vakande skyddsängeln faktiskt var sant och att den var i vår närvaro för mina alternativ i situationen var begränsadeett par långa sekunder av tystnad passerar men efter drygt tre avlossas skottet. Jag kunde nästan se det färdas genom luften. hela resan från vapnet till min bröstkorg. Jag kände ingen fysisk smärta för att den psykiska var alldeles för plågsam redan. Jag var bara på väg hem från jobbet till min familj. Hur kunde detta inträffa, varför? varför jag? Med varje droppe blod som rann ur mig följde också hoppet med. Snart skulle det inte vara något kvar. Allt blev suddigt runt omkring mig och jag blev sömnig. Jag kämpade för att hålla mig vaken men till slut blev ögonlocken för tunga och mina ögon slöts en sista gång.

Neomi

Ondska

Erik tog ännu ett steg närmare sin far, och ett till. Erik försökte andas lugnt men trots allt sitt hat mot sin far så darrade han på sin andning. Han var rädd för vad som skulle hända härnäst. Han fortsatte att stirra sin far i ögonen. Hans far såg dödsrädd ut. Det var han. Erik tog ett steg närmare. Då föll han. Eriks pappa föll till golvet av rädslan och utmattningen. Han spyde. Erik kunde nästan föreställa sig hur han slog sin pappa blodig. hur han bröt armarna på honom. Hur han slog honom så hårt på näsan att den gick av på mitten. Eriks pappa tittade Erik i ögonen. Han sa ingenting bara tittade honom rakt i ögonen. Långt där inne växte sig framman av rädsla större och större. Eriks händer började skaka. Erik tog ett djupt andetag och tog ett steg till. Då kom nästa sats. Vid det här laget borde Eriks pappa spytt upp mer än hela middagen. Erik tog ett sista steg mot sin far. “En sista gång, aldrig mer...” tänkte Erik och blundade.

Erik stirrade på sin pappa som låg på golvet, kippande efter luft. Han stirrade på sina händer. De var fulla med blod. Hans pappas blod. Då kom tårarna. Tanken på att han nyss hade slagit sina egen pappa blodig var för mycket. Trots allt sitt hat mot honom så var det för mycket. Han började backa mot dörren, bort från kroppen som lång där på golvet, alldeles blodig och svettig. Då lyfte Eriks pappa på huvudet och tittade på honom. Han snyftade. “Förlåt Erik. Jag…”. Erik smällde igen dörren efter sig. Där ute i köket stod hans mamma. “Det är över nu” sa Erik och omfamnade henne. “Förlåt Erik… För att jag aldrig gjorde något” sa hans mamma med några tårar sakta vandrande nerför hennes kinder. “Du spelade piano, det fick mig att slappna av, det gjorde mig lugn. Det var det bästa du kunde gjort”. Hans mamma nickade. “Kan du spela för mig?” frågade Erik. Hans mamma snyftade och nickade. Hon gick bort till pianot och fällde upp locket. Erik stod kvar en liten stund, sen följde han långsamt efter och satte sig i en fåtölj. Hon började spela. Erik kände igen detta stycket så väl  Du är ondskan själv och såna som du måste förgöras. De välbekanta orden ekade i Eriks huvud. De var det som rektorn sa till honom innan han lämnade skolan när han blev relegerad. Det var de som Erik hade sagt till Silverhielm. Det var de han sa till sin pappa innan han slog honom blodig. Erik försvann in i drömmarnas värld när han lyssnade på sin mamma spela.

Han drömde att han var tillbaka i skogen med Silverhielm. Han stod där på skogsstigen med Silverhielm hostande på marken. “Du är Ondskan själv och såna som du måste förgöras” sa han till Silverhielm och drämde till Silverhielm i huvudet med grenen vilket slog honom medvetslös...

Erik var tillbaka i vardagsrummet. Hans mamma hade slutat spela. Hon tittade på Erik. “Jag går och ringer ambulans” sa hon, reste sig och gick in i köket. Erik satt kvar i fåttöljen. “Aldrig mer…” tänkte han. “Aldrig mer behöver jag slåss. Det är över nu”.

Ambulansen kom efter 10 minuter. Eriks pappa hade smått börjat vakna igen. När ambulanspersonalen frågade vad som hade hänt gav Erik honom Den där blicken. “Jag… Jag trillade i trappan” hostade han. Ambulanspersonalen tittade på varandra, sen på Erik. De ryckte på axlarna, lyfte upp honom på båren och bar ut honom.

Anton N

Ondskan och Skyddad identitet

Ondskan handlar om en kille som heter Erik som blir slagen av hans styvpappa, så fort han göra något pappan inte gillar så tar han in honom på rummet och slår honom. Han går på skolan läroverket, där han var skolans tuffaste kille. Han har ett eget gäng. Det förekom mycket våld i skolan. När rektorn kallar in Eriks gäng skyller alla på Erik och han blir relegerad. Han blir senare för flyttad till en internatskola som heter Stjärnsberg. När han väl kom in dit tänkt han att ingen vet vem han är och ingen vet om hans bakgrund, han kunde bli en helt annan person, långt bort från allt våld. Men det ändrar sig snabbt och det visar sig att om har en speciell uppfostran som kallas kamratuppfostran där det är rådisarna och fjärderingarna som uppfostrar dom yngre och det gör dom självklart med våld. Om man misssköter sig blir man kallad till rådet där alla rådisar är. Där man blandannat kommer till om man missskött sig, tjuvrökt och är allmänt uppkäftig. Ingen skulle vara bättre än fjärderingarna inte i någonting speciellt inte i sport.  

Budskapet med boken och det författaren Jan Guillou ville lära oss läsare tror jag att ingenting löser sig med våld och att man ska lära sig att stå upp för sig själv. T.ex. när Otto kallade fram Erik för att han skulle få en peppis men han vägrade, han ville inte ta några order från några fjärderingare. Sedan att han ville att Erik skulle ställa sig i hörnet och skämmas men han vägrade det också. Så där är ett exempel på när Eik stod upp för sig själv och lät ingen bestämma eller säga åt honom vad han skulle göra. Eller bli slagen i huvudet för något han inte gjort. För mig så handlar boken om en kille som verkligen vågar stå upp för sig och inte låta någon trycka ner honom. Jag tror även att Erik vet att ingenting löser sig med våld, att han vill komma bort från det förflutna. Eftersom han berättar att han vill bli en ny människa komma bort från allt våld när han börjar på den nya skolan. Jag tror att han inte vill bli som sig styvpappa. Han vet hur hemskt det känns och hur ont det gör men han slåss ändå för att försvara sig, han vill inte ta emot något stryk. Författaren Jan Guillou är en svensk författare och journalist. Han skrev sin bok ondskan p.g.a att det bygger på uppleverser från hans tid vid internatskolan Solbacka. När jag började läsa boken förstod jag nästan att det var en självbiograf men ju längre jag läst har jag insett att han nog har spetsat till själv berättelsen. Gjort den ännu värre än vad det egentligen varit. Så att det skulle locka till fler läsare och få dom mer intresserade. Men det finns ju absolut kopplingar till hans eget liv, han gick ju på en internat skola, Solbacka när det var kamratfostran och förekom misshandel.

Boken Skyddad identitet av Robert Swindells handlar om en helt vanlig familj, En mamma, en pappa och tre barn. Glen som är lillbror beundrar sin storebror Gav väldigt mycket och en dag sprids det om att fem unga flickor har mördats och möradren är Gav. Glen fattar först ingenting hur kan hans förebild och sin beundrare storebror Gav göra något sånt brutalt? Familjen tvingas flytta och skaffa nya identiteter. Tvingas skaffa nya namn, ny bostad, nya jobb och nya bakgrunder. Glen hade ganska svårt att få in sitt nya namn och gick oftast och sa det högt för sig själv. Han blev ganska snabbt retad för det. Det var då nämligen ett gäng som råkat höra honom gå runt i parken och upprepa sitt eget namn. En journalist har fått ett uppdrag att ta reda på var de finns till vilket pris som helst. Vad författaren vill lära oss eller bokens budskap tror jag är att man dömer folk väldigt snabbt. Även fast det inte är familjens fel att Gav gjorde som han gjorde eller att han fick livstid fängelse, så verkade det som om det var familjen som drabbades mest och fick ta mest skit. Efter dom fick reda på att Gav fått livstid fängelse dömde alla familjen också. Ingen ville ha med familjen att göra längre, dom förlorade jobb och vänner. Alla samlades utan för deras hus. Så jag tror att han vill ha sagt att man inte ska döma männsikor för något dom inte har gjort det är ju inte resten av familjen som gjort något men ändå känns det som om familjen ska drabbas mest. Boken handlar enligt mig om en helt vanlig familj vars son mördat och våldtagit fem unga flickor men att det är familjen som ska drabbas hårdast av det efter att Gav åker in i fängelset.

Jag tycker att det finns likheter mellan böckerna ondskan och skyddad identitet eftersom det finns ondska med i båda. I själva boken ondskan är det väl pappan och vad rektorn på den gamla skolan tycker att det är Erik som är ondskan. I skyddad identitet är det ju Gav som är ondskan. Han är ju den som gjort allt det mot de unga tjejorna och som gjort att familjen drabbats så hårt som den gjort. Guillou valde ju att skriva om det för det utspelar sig från händelser från sitt eget liv. Jag hittade inte riktigt varför Swindells skrev sin bok, om det var från sitt eget liv som jag inte tror. Jag tror han bara har hittat på sin berättelse och han ville visa hur det faktiskt kan vara. Att han vill visa att man inte ska döma så lätt.

Böcker som en spegel av författarnas liv

Ondskan av Jan Guillou

Ondskan handlar om 14-åriga Erik som bor i Stockholm med sin familj. Han har en styvfar som slår honom regelbundet och Erik har till och med lärt sig att kontrollera smärtan. I skolan är Erik ledare i ett gäng där det ofta förekommer våld och misshandel. När Eriks gäng svek honom efter att de blivit tagna efter att ha stulit LP-skivor blev Erik avstängd från läroverket och började istället på en internatskola, Stjärnsberg. På Stjärnsberg träffade Erik Pierre som sedan blev hans bästa vän. Till en början gick det bra för Erik och han höll sig undan våld, men efter att han ansågs vara “käftig” så blev han snabbt dåligt behandlad av fjärderingare och rådisar. Hela hans tid på Stjärnsberg innehöll mycket våld, misshandel och straff på grund av den så kallade kamratuppfostran. Han och Pierre försökte stå emot men de förlorade gång på gång. Eriks räddning var simningen, när han simmade så kände han att han bara kom ifrån allt. Han var duktig på all sport och vann flera priser under sin tid på Stjärnsberg. Efter ungefär två terminer började fjärderingarna och rådisarna gå på Pierre istället för Erik och det blev så illa att Pierre till slut flyttade från Stjärnsberg. Erik hämnades på de som slagit Pierre och han hotade även rådets ledare, Silverhielm, att han skulle döda honom, så till slut så kräktes Silverhielm för att han blev så rädd.  När Erik var klar med sina studier och reste hem igen så hämnades han på sin styvfar och slog honom gul och blå.

Jag tror att Jan Guillou vill säga många olika saker med sin bok. Bland annat att man inte ska ta skit och stå upp för det man tror är rätt och att man ska försöka lösa konflikter utan våld. En annan sak kan vara att bara för att man ser hård och “ond” ut på utsidan, som Eriks rektor på läroverket sa: “Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras”. Jag tror det tog väldigt hårt på Erik för att han visste verkligen vad ondska är, hans styvfar som slår honom till exempel. Så rektorn tyckte alltså att Erik var ond när han egentligen bara slogs och hotade för att han ville ta ut sin ilska på vad hans styvfar gjorde mot honom. Hade rektorn vetat hur Erik egentligen hade det så hade han nog ändrat sin åsikt om att han var ond, så detta tror jag också att Guillou ville visa. Man ska inte döma folk om man egentligen inte vet vad det är som ligger bakom. Hade jag sammanfattat boken med bara ett ord så hade det varit Kämpa. För det var verkligen det Erik gjorde. Han kämpade på läroverket för att hålla kvar sitt gäng, han kämpade hemma mot smärtan, han kämpade på Stjärnsberg mot kamratuppfostran och han kämpade för att inte bemöta våld med våld.

Själva Jan Guillou som har skrivit boken är författare och journalist och har skrivit många kända böcker som översatts till många olika språk och till och med filmatiserats. Ondskan är en till största del en självbiograf. När Jan Guillou var liten skiljdes hans föräldrar och därmed fick han en styvfar som slog honom. När Guillou gick i realskolan blev avstängd från på grund bland annat stöld och misshandel, precis som Erik. Han blev skickad till internatskola där han fick uppleva allt våld som han sedan berättar genom Erik. Stor del av boken speglar samhället under Guillous skoltid, bland annat att lärarna fick slå eleverna och det var separerade skolor för pojkar och flickor med mera. Men efter att Erik kom till Stjärnsberg så stängdes verkligheten av eftersom Stjärnsbeg hade sin egen lilla värld med egna regler osv. Idag hade däremot inget som Stjärnsberg och kamratuppfostran kunnat existera eftersom det är så lätt för information att komma ut genom bland annat sociala medier. Det mesta av historien är alltså på riktigt, men vissa detaljer som till exempel simningen är påhittad.

Sms från Soppero av Ann-Helen Laestadius

Sms från Soppero är en berättelse om Agnes som har en mamma som är same. Agnes fick ett sms från en samekille som han sedan träffade och blev kär i. Problemet är bara att han bor långt upp i norra Sverige så de kan inte träffas ofta. Agnes liv krestar kring hennes val att vara den coola Stockholmstjejen eller att vara same som hon känner så starka band till. Hon åker upp och hälsar på släkten och killen och till slut bestämde hon sig för att tillbringa mesta delen av kommande sommar där. Agnes har alltid velat lära sig samiska och hon önskar att hon var mer “same” men hennes mamma har undanhållit det mesta av detta eftersom hon och hennes egen mamma blev mycket dåligt behandlade på grund av deras ursprung, och Agnes mamma ville inte att hon skulle behöva gå igenom det också.

Med denna boken ville Ann-Helen Laestadius lära oss att man inte ska skämmas över sitt ursprung, man ska vara stolt över det istället. När hon var mindre skämdes hon ofta för sin samiska bakgrund och dolde den, men idag är hon väldigt stolt. Enligt mig handlar boken om att man ska våga vara sig själv, och precis som i Ondskan att man ska kämpa. Kämpa för att vara sig själv och kämpa för att våga ta del i det man tillhör. Laestadius skrev boken för andra unga samer vanliga tonåringar skulle lära sig att vara stolt över sin bakgrund och inte gömma den. Jag tror att boken har hjälpt många unga att stå upp för sig själv och sin bakgrund.

En likhet mellan Ondskan och Sms från Soppero är att båda är till stor del självbiografer och både Guillou och Laestadius visar oss läsare deras egna liv och hur det är att vara annorlunda fast man inte kan se det direkt på personen. Både Erik och Agnes har ett problem att de inte kände sig som alla andra, även fast det inte framgår direkt i boken att Erik känner sig annorlunda så antar jag det eftersom han blir så annorlunda behandlad från alla andra på både Stjärnsberg och hemma. Men båda två kämpar ändå, Erik mot kampratuppfostran och Agnes för sitt ursprung. Så på detta sätt så liknar böckerna varandra, även fast Eriks problem egentligen är mycket större än Agnes. En annan sak som binder ihop böckerna är att både Erik och Agnes har två saker som håller tillbaks dem. Rådet håller tillbaks Erik från att utrota kamratuppfostran och Agnes mamma och hennes vänner i Stockholm håller tillbaks henne från att bli den hon egentligen vill vara. En riktig same.

Gabriella

Vi som blundar

Boken Ondskan är skriven av Jan Guillou. Han påstår att detta är en självbiografi men det finns många som har nekat dessa uttalandena bl a hans mor som säger att det aldrig förekom våld i hemmet och att han alltid var glad och frisk när han kom hem från internatskolan. För han har faktiskt gått på internatskola som ung. Jag tror att det finns en del sanning i vad han skriver men att det har förfinats för historiens skull. Guillou är en utbildad journalist och har gjort många kända upptäckter. Jag tror att han såg det lite som sitt ansvar att ta upp samhällsaktuella moralfrågor som pennalism på privatskolor. Han ville nog väcka medvetenhet i samhället om att våld existerar även för våra barn. Lärarna i skolan skulle kunna representera oss i samhället. Vi som blundar och tittar bort även om vi vet att något hemskt pågår mitt framför våra ögon.

Som sagt påstår Jan att detta är en självbiografi därför har han även satt sig själv på framsidan som ung. Han har liksom Erik gått på internatskola och har växt upp i Stockholmstraktern. Boken släpptes 1981 då var Guillou 37 år.

Neomi

Mannen bakom Ondskan

Jan Guillou, smutskastad eller en lögnare?

Jan Guillou föddes i Södertälje 1944, hans mamma var från Norge och hans pappa från Frankrike. Hans pappa dog när Jan Guillou var liten och han växte upp med sin styvfar och med sin mamma i saltsjöbaden. Han har alltid varit väldigt politiskt engagerad och när han var äldre så blev han dömd för spioneri för att ha upptäckt den hemliga svenska organisationen IB. Han dömdes till 10månaders fängelse för detta.  Just nu bor han i Stockholm och i Roslagen med sin sambo Ann-Marie Skarp och de har två barn.

Han har skrivit många böcker som blivit film, Arn Tempelriddaren, Hamilton och Ondskan är bara några exempel. Han skrev Ondskan 1981 och den är grundad av hans egna upplevelser på internatskolan Solbacka. Han har också samarbetat med Leif GW Person när de skrivit manus till tv-serier så som Anna Holt som är en polisserie. Jag har sett alla Arn filmerna, Ondskan och Anna Holt och alla är mycket bra och jag har inga problem med att se dem igen.

Arn Tempelriddaren skrev Guillou för att han tittat på CNN nyhetsprogram i 48h och insåg att reportern visade ett öppet hat mot muslimer och islam och valde därför att påbörja en roman om det heliga kriget i Jerusalem, tempelriddarna och vad som samtidigt hände i Sverige under 1100-talet.

Jag har läst en artikel om Guillous mamma där hon säger att allt är en lögn som Guillou skrivit i Ondskan och att hon aldrig såg några märken på honom, vare sig när han var liten eller när han kom hem på loven från Solbacka. Hon förnekar också att Guillou har slagit sönder sin pappa när han kom hem efter studenten på Solbacka som han skrivit i ”självbiografin” Ondskan. Mamman säger att styvfadern hade flyttat då eftersom de skiljt sig några år tidigare och att han redan var gift med en annan kvinna vid namn Ulla Hansén. Hansén säger att hon och maken aldrig haft några problem med Jan eftersom de alltid ansåg att det var en roman. Guillou hävdar att det är en självbiografi och att allt som hände på Solbacka och i hemmet är sant medan hans mamma och styvsyster hävdar motsatsen. ”Jag tror det är något fel på honom” så säger Guillous mamma när hon pratar om sin son, ”det är så mycket som är fel. Han ljuger. Han har blandat ihop verkligheten med sina böcker” fortsätter hon med att säga. Det är helt två olika historier som Guillou och hans mamma berättar och ingen förutom dem själva vet vad som är sant.

Ingen rök utan eld. Jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan vad Guillou har skrivit i ondskan och vad hans moder och styvsyster säger. För varför skulle Guillou skriva en bok och säga att det var en bok som har influerats av hans egna upplevelser om inget av det var sant? Det låter bara för underligt för att vara sant. Samtidigt tror jag att han överdriver när han skrev boken för att skapa effekt men att han samtidigt ville få ett avslut med sitt förflutna. Så jag tror att en del av ondskan är påhittad men samtidigt att mycket av det är sant och har hänt i verkligheten.

Frida

Källor:
http://www.alex.se/Alex/Lexicon.asp
http://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/
http://spraktidningen.se/artiklar/2009/02/guillou

Författarna och deras böcker

Ondskan är en bok skriven utav författaren Jan Guillou. Berättelsen utspelar sig på 50-talet i Stockholm.  Erik bor tillsammans med sin mamma, styvbror och sadistiska styvpappa. Varje dag får Erik stryk men det är inte bara i hans hem som våld förekommer, utan även i skolan. Erik är mycket bra på att slåss, trots att han bara är 14 år. Han är den tuffa ledaren som alla lyder, och tillsammans med hans “gäng” utför de stölder, brottsliga affärer och misshandel som tillslut får Erik avstängd från skolan. Han blir ivägskickad till internatskolan Stjärnberg med en inställning att sluta slåss, men den planen sprack ganska fort. På Stjärnberg har de något som kallas “kamratuppfostran” där fjärderingarna har makten på skolan. Efter hot från fjärderingarna får Erik visa att han kan slåss, vilket ingen trodde. Nu ville man göra livet surt för Erik och få honom att förstå vem som bestämmer, med mycket straff och anklagelser.

Hela boken skulle jag beskriva som våldsam, och jag tror författaren vill få oss att tänka till om man verkligen kan lösa allt med våld. Erik kan spöa upp fjärderingarna rejält i “slagsmålsrutan”, men är helt maktlös när han inte får slåss utan bara får straff efter straff utav rådisarna. Våld är ett tecken på makt och kraft men löser sällan problem i längden, vilket Erik får lära sig den hårda vägen. Han vill egentligen inte slåss men det har blivit som en drog för honom eftersom det är en snabb lösning och man får ut sina aggressioner. Jan Guillou anser att detta ska vara en självbiografi och något som han gick igenom som ung. Guillou har skrivit sig själv som Erik och när man tittar lite djupare på hans livshistoria ser man att allt stämmer överens med boken. Jag tror att Guillou ville dela den här historien med oss för att vi skulle få en inblick i hans liv och öka förståelsen hos hans medmänniskor. Jag tror han skrev boken ocksǻ som lite kritik till skolan och för att visa en annan sida av det fina internatet.

Detta är den enda boken vi har läst som kan klassas som självbiografi, ingen annan författare hade så mycket koppling till sina böcker. Sms från Soppero till exempel, skriven av Ann-Helen Laestadius. Boken handlar om 13-åriga Agnes, vars mamma är same. Agnes börjar intressera sig mer och mer för sitt ursprung och i hemlighet lär hon sig samiska, och mer spännande blir det när hon börjar skriva med en samisk kille. Ann-Helen Laestadius var också same och jag ser starka kopplingar mellan henne och Agnes mamma. Båda förnekade sina ursprung som unga då de blev mobbade i skolan. Laestadius har valt dock att Agnes inte ska bli mobbad i boken, kanske för att lära ungdomar att det inte alls förekommer lika mycket mobbning längre och att man ska vara stolt över sitt ursprung. Till skillnad från Guillou har Laestadius valt att inte gestalta sig själv som huvudpersonen utan en vid sidan av. Båda författarna har dock inspirerats utav deras egna livshistorier och erfarenheter och deras karaktärer är mycket lika dem själva.

Lina

Erik bara står där, fast att Otto slår gång på gång så står han bara där. Blodet sprutar och rinner överallt. det ända han gör är att forsätta förolämpa otto. Säger att han stinker skit med sin hån min. Otto slår hårdare och hårdare och blir mer otålig för varje slag. Antagligen så skäms han för att Erik inte känner rädsla för honom vilket många andra gör.  Men Erik bara står där som ingenting. Och allt detta gör han bara för att få bort skolans traditioner och vägra peppisarna. Ingen annan gör det och jag tror att denna händelsen inte får fler att vägra. Jag tycker att Erik är stark som vågar stå emot. Själv hade jag aldrig vågat göra det som han gjorde.

Våldet på skolan är något som alltid funnits på skolan. Men inga lärare gör någonting. Dem bara låtsas som ingenting eller att dem inte finns. Det var på grund av allt blod som stänkte överallt som rektorn steg in och stoppade det som hände. Hade jag varit lärare på skolan så vet jag inte vad jag hade gjort. Men jag tycker att det är fel att bara titta bort och inte gripa in.

Lärarna bör ta mer ansvar. För det är ändå dem som är vuxna och bör ta hand om dem yngre.

Ta stryk för att slippa stryk?

Erik är en riktig våghals som kan ta mycket. Han är smart och stark och har framförallt erfarenhet. Men vilken människa skulle frivilligt kunna ta så mycket stryk bara för att slippa det ett tag senare. Otto Silverheilm är nu en rådis och han har som tydligt mål att visa Erik var skåpet ska stå. Vad Otto tog för givet var att Erik skulle gå ner utan strid. självklart skulle Erik vägra peppis och självklart skulle Erik  kämpa emot på klosternatten men han kanske inte hade räknat med vad som hände efter de slängt in hinken i deras rum. När han gick in till Silverhielms rum och hällde hinken över honom. Jag kan förstå varför Erik gjorde det han gjorde då, det var faktiskt ganska så absurt att slänga in hinken ed avföring i deras rum men det Erik gjorde dagen efter förstår jag inte helt och hållet. Han provocerade Silverhielm tills han inte kunde hålla tillbaka sin ilska längre och började slå Erik med ilska som energikälla och Erik gjorde inget motstånd. Hans enda mål var att inte falla. Han klarade det och han vann respekt men till vilket pris? Han blev ju sönderslagen av sin största rival.    

Neomi och Lina

Våldet i skolan

När Otto kallade upp Erik och började slå honom och Erik bara fortsatte att kalla honom en massa saker så tror jag att Otto trodde att Erik skulle göra något, stå emot, försöka slå tillbaka kanske. Men Erik bara står där, han rör sig knappt. Han står och tar emot alla slagen. Otto får panik eftersom inte Erik gör något och börjar slå ännu mer hårdare och mer slag. Jag tror att Erik ville visa sig stark och visa att han inte alls är rädd för alla rådisar eller frjärderingare. Även att visa att sig stark och orädd så att dom inte ska ge honom mer stryk utan låta honom vara.

Alla lärarna sitter ju med vid matborden, men dom gör ingenting även att det gått så långt att dom låter Otto fortsätta att misshandla honom och Erik bara stänker blod överallt. Tillslut får ju rektorn nog och släpar ut både Otto och Erik. Han får ju sedan gå vidare till sjuksystern som fortfarande låtsas som ingenting speciellt har hänt utan bara lägger om såren och syr några styng. Jag tycker det är löjligt att dom säger att det är kamratuppfostran så att alla ungdomar ska uppfostra varandra. Men jag tycker det är för mycket att dom äldre, rådisarna eller fjärderingarna får misshandla och kalla alla yngre för vad dom vill och hur mycket dom vill. Utan att lärarna ska säga till.

Kloster natten

Klosternatten är den natten efter varje valresultat, där rådisarna ska hitta på olika elaka saker att göra mot dem uppkäftiga och just denna Klosternatten ligger Erik i fokus och flera rykten har spridits runt skolan om vad som kommer hända med han. Erik var rädd förr att dem ska skada hans ansikte t.ex dem skulle sätta fast taggtrådar i hans överläpp och sedan dra ut hans tänder. När alla hade gått och lagts sig så kommer rådet mitt i natten och ska förödmjuka eleven.
Det var Eriks tur att bli förödmjukat, Erik var beredd. Han hade en klubba i handen med fast grepp och slog till en rådis när han kom in. Rådisen skrek och smällde igen dörren. Efter en stund kom det in med en hink fullt med avföring och slängde in det på rummet och sedan stängde dörren och blockerade så att Erik och pierre kunde inte komma ut.
Erik hoppade ut genom fönstret och  sedan in genom dörröppningen på skolan för att ta bort blockeringen från dörren.

Erik skulle ge igen. Han gick in i Silverhielm rum med samma hink med avföring. Erik tog ut sladden till lampan och sedan hällde hela hinken med avföring över Silverhielm huvud.


Jag tycker detta är onödigt och fel av rådisarna att gör så och att lärarna inte bryr sig ett dugg. Dem yngre borde inte få lägga sig rädda att bli vald till att bli utskämd. Jag tycker det är rätt att Erik hämnas på ett sätt som inte förstör eller skadar hans hälsa. Eleverna borde hjälpa och stötta Erik så det blir ett stopp med detta skitet silverhielm och rådet gör!

Klosternatten

Varje natt efter valet av Rådet inträffar det som man kallar för "klosternatten". Det är då människorna i Rådet klår upp de nya och uppkäftiga. Och alla vet att Erik kommer utsättas för något extra då han har varit den mest kaxiga skolan.Erik visste om detta så han och Pierre förbereder sig dem två nattens alla hemskheter.Pierre berättar om att en klosternatt så var han tvungen att stå under en kalldusch i en rätt så lång tid. Men Erik var inte rädd för detta. Erik var rädd för att dem skulle skada hans ansikte för att det gick rykten om att de skulle sätta taggtråd under hans överläpp och dra ut hans tänder. När rådet öppnade dörren smällde Erik igen dörren med en bandy klubba och ingen av Rådet vågade öppna dörren igen.Men efter en liten stund öppnades dörren igen och en hink med avföring kastades in. Det luktade förfärligt och Erik och Pierre var tvungna att städa. Dem försökte även att samla ihop så mycket avföring som dem kunde för att sedan ge igen. Erik smög ut och efter att ha kollat att kusten var klar smög han in i Rådets ledare, Silverheijms rum och kastade allt rakt i hans huvud. Sedan smög han tillbaka och la sig. 


Vi tycker att det där med klosternatt är helt fel och vi tycker att man borde slopa det helt.Vi tycker det är konstigt att Stjärnbergs lagar går före Sveriges lagar. Vi tycker det är bra att Erik hämnades för han visade att han tar inte hur mycket skit ( xD ) som helst.  Det stod i boken att lärarna vände ryggen till och satte bomull i öronen och låtsades att ingenting hände, detta visar att också de tyckte att det var fel med klosternatten.Vi hoppas att det är någon lärare som tar modet till sig.



// Anton H och Samuel

Efter Eriks upprepade förolämpningar och kallande av öknamn till Silverhielm så fick Silverhielm nog. Vid middagen så kallade han upp Erik och måttade ett slag, Erik stod helt stilla och fortsatte med förolämpningar så som Skitenhielm, du slår som en kärring etc. Silverhielm blir som galen och börjar slå allt intensivare och med mer panik i blicken, Erik står fortfarande helt stilla och gör inte ens en ansatts till att försvara sig mot honom. Otto Silverhielm får tillslut panik och rädsla i ögonen eftersom Erik inte trillar eller tuppar av. Det enda Erik tänker på under hela misshandeln är att han inte får trilla, han får absolut inte trilla. Jag förstår inte riktigt varför han gjorde det jag tror att det var för att bevisa för alla att Otto inte kan slåss men också för att få rådisarna att bli rädda för honom och inte släpa upp honom i rutan.

Detta händer i matsalen och det är lärare som är med, men de låtsas inget se men tillslut när rektorn får ett blodstänk i sin mat från Eriks brutna näsa så kan han inte längre sitta passé och släpar ut Erik och Otto ur matsalen. Nu är allt väldigt oklart för Erik och han hör inte riktigt vad rektorn säger om saken men han skyndar sig sedan bort till sjuksystern på skolan för att få sina sår ihopsydda. Systern anser att det är "out of her league" och skickar honom vidare till sjukhuset i Flen där han får stygn och får såren rengjorda av en läkare. Läkaren låtsas som att Erik har ramlat i en trappa fast han vet att det inte är sant eftersom såren är kantiga och har orsakats av "trubbigt våld" vilket är svårt att få i en trappa.

Jag tycker att läkaren borde anmält det till polisen för det är inte precis som om han inte vet vad som händer på Stjärnsberg. Det kommer elever därifrån med liknande skador hela tiden, brutna näsor och revben, alla med samma ursäkt, trapporna. Det känns som att det är något lurt där och han vet om det men vägrar göra något åt det, precis som lärarna på Stjärnsberg.

Frida